Då har det blivit lördag igen och dags för ett nytt besök i Lördagssoffan, där jag diskuterar poesi med aktuella poeter och författare. Idag har jag besök av poeten och prosaförfattaren Åsa Maria Kraft från Lund, som är aktuell med diktsamlingen ”Robotsand” (Albert Bonniers förlag)

Välkommen till lördagssoffan Åsa Maria! Var är poesi för dig?

– Poesi är för mig en unik konstart för att den kommer närmast det mänskliga medvetandet; den kombinerar ljud och bild och kognitiv tanke och en historisk tradition som försöker komma bortom världen – i en och samma ström utifrån ett medvetande. Det kan vissa moderna bildkonstnärer och musiker också göra på sina sätt, men poesin har det som utgångspunkt, som jag ser det, eftersom det är i läsaren, en enda enskild mottagare, som allt sker.

Vad fick dig att börja skriva poesi?

– Från början trodde jag själv att det jag skrev var berättelser, romaner. Det var andra som talade om för mig att det var poesi. Så det blev kallat ”prosadikt” och sågs som en ”ny” och ”kvinnlig” genre på 1990-talet. Senare gjorde jag efterforskningar och såg att det funnits många fler i historien, till och med i den allra närmsta tiden före oss som skrivit prosadikter, på 1940-talet och 1960-talet fanns en mängd framförallt kvinnliga författare, som skrev prosadikt.

Vad skulle du säga är de största skillnaderna på dina tidigare diktverk som t.ex. Diktaten eller Händerna lägger ner kransen och din senaste diktsamling Robotsand? (Hur ser du själv på hur din poesi har utvecklats genom åren)

– Det är ju egentligen en fråga för läsarna, mer än mig. Men det som är självklart är väl rörelsen från en röst till flera, eller en gestaltning av flera röster. Det fanns visserligen en slags flerstämmighet med i mina böcker redan från början, via läsningar av andra verk, men först i Bevis (2005) började jag konkret ge det hela en form med flera röster, genom att låna dramats form. I mina två senaste böcker, Randfenomen (2015) och Robotsand (2018), handlar flerstämmigheten också om skikten av olika tider, att låta röster från olika historiska tider få tala.

Har du exempel på någon eller några diktsamlingar/poeter som påverkat dig starkt i livet?

– Ja många. En del poeter har påverkat en specifik bok jag skrivit, som t ex min läsning av Nelly Sachs Vägen är en hand (1968) och dess påverkan på Händerna lägger ner kransen (2001). Sedan finns det andra prosa/poeter som mer påverkat någon slags helhetstänkande runt skrivandet för mig, eller som gett mig en nyckel till något i skrivandet jag verkligen behövde förstå, men det är så många att jag inte vet vem jag ska nämna.

Vilka är de största skillnaderna för dig när det gäller att skriva poesi och prosa?

– Det finns ingen skillnad för mig, egentligen. Jag har skrivit en ”roman” som av de flesta sågs som en diktsamling. I mina diktsamlingar finns alltid narrativa element och jag skriver sällan enskilda dikter utan bara sviter. Men det finns en viss skillnad i den enskilda texten jag formar, om den är formad som prosa eller med radbrytningar. Jag bromsar farten lite, när jag jobbar med radbrytningar.

Hur ser du på poesins utveckling genom tiderna och hur ser du på framtiden för poesin?

– Poesin utvecklas inte, den är en shape-shifter. Byter ansikte, med tiden, mot tiden. Den kommer alltid att finnas, kanske byter den bort sitt namn ”poesi” någon gång i framtiden, men det är inte viktigt, då kommer den att kallas något annat, men fortsätta vara sig själv. Den är en sällsynt upplevelse, men en konstant. Poesin är den som du möter i en slags läsning som tar dig ut ur dig själv, till skillnad från den läsning som bara är en slags tröst, en bekräftande av din världsbild. Den är ”glappet” mellan kategorierna. Poesin är en vanlig batteridriven babydocka vars röst plötslig säger något helt nytt den trettonde gången du trycker på dess mage.