Varmt välkomna ska ni vara till premiären av Poetens lördagssoffa!

På lördagar framöver (förhoppningsvis varje lördag)  kommer ni kunna ta del av  spännande intervjuer och diskussioner om poesi och litteratur i allmänhet, med olika författare och folk av alla dess slag.

Hur mycket frihet har man egentligen som poet i sitt författarskap? Vad är bra och dålig poesi och hur mår den finlandssvenska poesin nuförtiden?

Det här är frågor som jag funderat på ett tag och för att få lite klarhet i mina frågeställningar bjöd jag in poeten Ralf Andtbacka (som även har bokförlaget Ellips) till min lördagssoffa.

Så vad säger du Ralf. Hur mycket frihet har man när man skriver poesi för att tas på allvar från förlag?

– Det beror på vad man menar med ”frihet”, som är ett ganska luddigt begrepp. Det finns en ganska stor öppenhet vad gäller variationer och experiment, större än inom någon annan genre, därför att förlagen, när det gäller poesi, vill ha författarskap som kan profilera och väcka intresse. Det blir sällan några stora försäljningsinkomster utan det är andra ”mervärden” som beaktas. Absolut frihet finns ingenstans, all utgivningsverksamhet handlar om olika förväntningar, villkor och styrmekanismer. Så har det alltid varit.

Vad är de största skillnaderna på bra och dålig lyrik enligt dig?

-En bra diktsamling har en egen röst, ett distinkt tilltal, uppvisar närvaro i språket, en dålig diktsamling är omedveten och epigonisk.

Vad gör en diktsamling unik? Kan du ge exempel på en eller två diktsamlingar som du tycker har det där extra?

– En riktigt bra diktsamling är en unik syntes där just rösten framstår som, ja, omutlig på något sätt, Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt, Eva-Stina Byggmästars trilogi om glädjen och Peter Mickwitz För vad kroppen är värd är några exempel.

Varför är det så otroligt svårt för poeter att bli publicerade på förlag? Handlar det bara om pengar eller är det nåt annat också?

– Utrymmet är trångt av olika orsaker: incitamenten att ge ut poesi är få, de flesta diktsamlingar säljer dåligt, resurserna (de ekonomiska och redaktionella) är begränsade.

Hur tycker du poesin i Svenskfinland mår idag? Har vi nåt att hurra för?

– Den finlandssvenska lyriken är alltid i kris på ett eller annat sätt, så har det varit så länge jag kan komma ihåg. Läsarna är alltid för få och genren är otrendig, eller för elitistisk, eller förslappad, den når inte ut, kan inte förnya sig, anpassa sig, den är för navelskådande, medialt osexig, recensionerna blir ständigt färre, ingen bryr sig längre om poesi när alla har smarttelefoner och ADHD. Och så vidare, och så vidare. Och ändå skrivs det poesi, kommer nya debutanter, händer saker, Ellips finns, Åbo poesidagar anordnas 6-8 april. Självberöm luktar illa, hybris ska man se upp med så vi hurrar inte, men jag tycker att vi har orsak att se rätt så optimistiskt på framtiden. Med åren har jag blivit allt mer övertygad om att lyriken är litteraturens kackerlacka, den kommer att finnas kvar också efter apokalypsen.

(Författarfoto: Niklas Sandström med tillstånd av författaren)