Få finlandssvenska poeter har väl fått så mycket positiv uppmärksamhet genom de senaste decennierna som Edith Södergran. Under sin levnad var dock Edith Södergran inte allmänt uppskattad; hennes modernistiska stil väckte både förvirring och kritik i en tid då traditionell poesi dominerade. Men efter sin död fick hennes verk ett växande erkännande. Idag betraktas hon som en pionjär inom nordisk modernism och en inspirationskälla för många senare poeter.
Södergrans poesi läses fortfarande flitigt, både i Sverige och Finland och hon har en stark plats i litteraturhistorien. Hennes liv och verk har också inspirerat forskningsarbeten, scenkonstnärliga och musikaliska tolkningar.
Nu är jag nyfiken på vad ni poeter och poesiläsare därute tycker om Södergran och hennes poesi.
Alexander Bargum från Helsingfors får äran att vara först ut att kommentera denna fråga.
– Har använt en del av förmiddagen i dag till att återknyta bekantskapen med Edith Södergran. Huvudsakligen fick jag min gamla uppfattning bekräftad, d.v.s. att hon nog inte talar till mig i någon större utsträckning.
Debuten är en fin bok i all sin ofullgångenhet, resten alltför överspänt för mig även om jag kan uppskatta skickligheten och originaliteten. Ja, och Triumf att finnas till kan man ju inte annat än gripas av och beundra!
Tomas Mikael Bäck skriver:
– Ämnet är outtömligt. Jag gick en två terminer lång kurs på Arbis – för Ebba Witt-Brattström och Agneta Rahikainen. Deltog i resor till Karelen arrangerade av Edith Södergran-sällskapet. Vet fortfarande ingenting!
Vad säger ni andra? Håller ni med Alexander och Tomas om Edith Södergran och hennes poesi eller har ni helt andra åsikter? Kommentera gärna så tangenterna glöder!
(Foto: Bokomslag för Världen är min – Dikter och fotografier av Agneta Rahikainen, Schildts & Söderströms, 2023)
Nickopoet - Mer poesi till folket! 
Hej Nicko, för mig är det ett enkelt och spontant svar: den svenskspråkiga poesins största geni. Kanske det enda. Jag läser henne ständigt och jämt, och blir aldrig färdig. Jag kan slå upp vilken dikt som helst och bara häpna. Hur mycket jag än läser är jag alltid steget efter, och Södergran är därmed lika oundviklig, ojämförbar och outtömlig som Emily Dickinson.
Jag håller nog med dig. Det finns någonting outtömligt i Södergrans poesi. Dickinson är inte heller så pjåkig. Finns ju även en annan Dickinson (Bruce) som är rätt bra på lyrik till sin musik också. Tydligen en stor William Blake-fan också som är en av mina topp 5 poeter genom tiderna.
Edith Södergran är en självklar själasyster för mig.
Hej! Har just till min stora glädje fått en essä om Edith Södergran accepterad av tidskriften Horisont. Den heter ”Vad är det med Edith? – en kärleksförklaring” och försöker reda ut lite varför jag, och vi läsare och poeter återkommer till Edith Södergran gång på gång, och att nya läsare hittar fram till henne än idag. Inte vet jag om jag lyckas besvara den frågan, men för mig svindlar det per definition kring Södergran. Visst är hon högspänd: men för den som inte spänner sin båge kan den varken brista eller låta pilen fara.
Ser fram emot essän!
👍🏼
Hoppas nu ingen tar illa upp av min kommentar! Avsikten var inte att nedvärdera författarskapet, som jag har den största respekt för, men det är bara inte riktigt min stil! Förstår bra alla hängivna Södergran-beundrare också!
Det är nog ingen fara Alexander! Bara intressant att höra lite olika vinklar om en poet som blivit höjd till skyarna av större delen av läsarna. Själv tycker jag att Södergran är så bra för det finns ett djup i hennes poesi som aldrig tycks ta slut. Det känns som en evig process att läsa hennes dikter för mig.
Hej Alexander! Jag tycker det var uppfriskande! Och tycker just att det högspända gör att man ibland får lust att parodiera… (om du framöver läser den där essän jag nämnde så ges exempel på det, ursäkta ohemul personreklam men jag vill inte ge ut för mycket av den innan den är publicerad). Just för att jag liksom Björn Kohlström är hängiven Södergran-beundrare, tycker jag det är bra att rucka lite på gudinnestatusen. Var och en har ju liksom rätt till sina husgudar. Eller gudinnor då.
Hej! Tillhör dem som gärna tar fram Edith ur bokhyllan. Uppslukas inte av precis alla hennes verk, men det jag uppskattar mest i hennes stil är det koncisa slutet i många dikter som ofta blir så kraftfullt. Tänker på de ofta citerade ”Dagen svalnar” eller ”Vierge Moderne”. Att hon skickligt bygger upp spänning och håller strängen fullt utspänd när hon släpper den, det hyllar jag henne för.
Jag har inte heller fått tycke för Södergran – eller de andra modernisterna. Ediths ”landet som icke är” har jag däremot använt som mening, eller ”diktat” om på olika sätt. Men klart att hon och de andra modernisterna – precis som vilken (JL) Runeberg som helst ingår i poesiberget/-massivet. Utan dem skulle de stafettpinnar som jag uppskattat och utgått ifrån inte finnas eller se annorlunda ut. Som länk i kedjan har jag noterat hennes diktning. Den lyrik hon skrivit säger mig däremot inte så mycket. Men kanske det inte är så konstigt; hennes lyrik är lika avlägsen för mig som någon äldre 1800-tals poet var för henne.
Edith är min själ och min kropp.
Det är som om hon öppnar upp låsen till alla mine hemliga inre rum och jag känner mig igenkänd. Vi behöver mer av denna rebelliska, humoristiska själfulla energi i vårt samhälle. Ner i kroppen, ut i naturen och in mellan stjärnorna.
I höst kommer mitt 5:e album till Ediths poesi. Det är mest dikter från Vaxfukshäftet denna gång. Underbara Stina Ekblad är med och reciterar 💚som vore det Edith själv.