Hej på dig Tomas. Kan du berätta lite mer om dig själv för oss som inte känner till dig sedan tidigare och om dina outgivna liveframträdanden från legendariska Klubb Blå i Eskilstuna på 90-talet som du är aktuell med på Camelion Records?

– Jag är född och uppvuxen i Eskilstuna men sedan slutet på 90-talet bosatt i Göteborg. Så vid det här laget kan man nog säga att jag kvalar in hyfsat som göteborgare. Under många år har jag arbetet inom funktionshinder på olika nivåer, boenden, dagliga verksamheter, fritidsaktiviteter. Jämte det har jag också hankat mig fram som frilansande inom både skrivande och film. Ibland har verksamheterna klumpats ihop. Som tillexempel nu då jag arbetar som projektledare i Föreningen Grunden.

Film, teater, skrivande, podskapande med mera är det vi jobbar med. Föreningen Grunden är en organisation av och för människor med olika intellektuella funktionsvariationer. Min roll är att inom ramarna för daglig verksamhet arbeta med funktionsfrågor. Vi ger ut en tidning som heter Leva Livet och har också producerat filmer som visats av flera filmfestivaler.

För en vecka sedan gav Camelion Records ut Det sorgsna slagfältet. Det började nog helt enkelt med att Tobias Erehed och Sayam Chortip låg i staretgropen med ett nytt digitalt skivbolag som skulle ge ut estradpoesi eller Spoken Word om man hellre vill kalla det så. Vi pratade lite om att jag kanske kunde vara med på ett hörn i framtiden.

Nu kom framtiden snabbare än vad jag hade tänkt mig. Jag fick bli poet nummer ett i Camelion Records utgivningskatalog. Det lite speciella i sammanhanget är att det är dikter skrivna och inspelade på 90-talet. Det är om jag minns rätt två olika uppläsningar på Eskilstunaklubben Blå. Ett ställe som kanske mest blev känt genom poporkestern Kent. Eskilstunaprofilen Stefan Wistrand spelade in. Han är musiker och bibliotekarie som haft en enorm inverkan och betydelse för kulturlivet i Sörmland.

Jag har flera skrivprojekt i gång som inte riktigt är aktuella för utgivning. Jag ger ut en tidning med konstnären Mikael Beckman där mina texter mer är en sorts satirisk prosa. Jag jobbar långsiktigt med ett poesiprojekt som jag kallar Nobody Moves. Idealet jag strävar efter är surrealistisk automatisk skrift och det ska få vara ifred i många år till framöver. Alltså inte till för andras ögon, annat än om jag någon gång lägger upp ett fragment hit eller dit på min Facebook.

Vidare färdigställer jag en ny diktsamling som jag känner behöver lite mer tid på sig. Dessutom är jag inte på det klara med om jag vill att den ska komma ut som ljudbok eller inte. Kanske vill jag hålla en pappersversion i handen innan jag vågar gå vidare till digitalt ljud. Eller också är det bara ängsligt konservativt? Vad vet jag?

I alla fall så hade jag sedan en tid tillbaka återupptäckt de här inspelningarna från 90-talet. Jag lyssnade och tyckte om vad jag hörde. Mitt tidigare jag hade en behaglig röst och något väsentligt att säga. Det var jag liksom inte beredd på. Men det kändes rätt att skicka in detta material till Camelion Records. Sayam och Tobias gillade vad de hörde och gav tummen upp. Jag bad arbetskollegan Anders Wallén att ge de gamla brötiga inspelningarna en bearbetning och så kom de ut på ett flertal lyssningsplattformar. Bland andra Youtube och Spotify. Så nu är det bara att gilla läget och leva snällt med vad man ställer till.

Berätta lite om din debutdiktsamling Tillvarons smutsiga poesi som kom ut för några år sen.

– Egentligen är det lite missvisande det som står på förlaget Vildhallons hemsida. Det syftar på att jag ger ut en bok på just det förlaget för första gången. Dikter har jag satt i tryck i fanzines och tidskrifter sedan 80-talet. Bokdebuterade gjorde jag i antologin Här är vi – 33 röster från Eskilstuna som gavs ut av Legus Förlag. Sedan följde antologin Frukost på Coconut Bar 1995 och de kommande åren gav jag ut flera diktsamlingar.

Eskilstuna kommun hjälpte mig att ge ut en liten novellsamling med namnet 7 solkiga historier från Eskilstuna med omnejd. Det var år 2000. Därefter dröjde det fram till 2021 innan Tillvarons smutsiga poesi gavs ut. Men skrivit har jag i någon mening gjort hela tiden. Ett tiotal år drev jag en teatergrupp och var en av gruppens manusförfattare. Jag har skrivit flera filmmanus och framför allt jobbat med dokumentärfilm.

Vildhallons förläggare Mattias Dristig gav under flera år ut en tidskrift som hette Federationen där jag medverkade återkommande. Jag har skrivit i tidningar som Arbetaren, ETC och finska Ny tid, för att nämna några. Tillvarons smutsiga poesi innehåller en del tidigare opublicerade texter men framför allt är det ett sammanställt urval av dikter, noveller och prosastycken som jag haft med i olika andra sammanhang under årens lopp. Det var heller inte självklart att jag skulle ge ut några fler böcker. Förlaget visade intresse av det och jag var inte sen att haka på.

Vad är det du uppskattar mest med poesi?

– Här vill jag ju så klart komma med ett fylligt och smart svar. Men ärligt är det nog kort och gott möjligheten till att berätta i ett väldigt komprimerat format. Jag uppskattar många sorters lyrik men kanske att jag mest själv skriver en berättande dikt, små historier som ofta bär med sig absurda inslag eller surrealistiska urspårningar. Det bara blir så.

Det poetiska i sig behöver inte vara sammansättningen av orden utan snarare till vilka handlingar dikten uppmanar. Jag tänker ofta att jag försöker klaragöra nästan filmiskt berättande. Det är säkert ibland för mycket inslag av prosa för att uppskattas av alla. En recensent skrev en gång att mina dikter hade en efterklagssurrealism. Om det nu betyder att det döljer sig nya bilder bakom det givna så kanske det stämmer. Men ofta har det nog varit så att mina dikter blir väldigt berättande och min prosa drömsk, fragmentarisk.

En redaktör kritiserade mig för att mina noveller i 7 solkiga historier inte kom fram till något, aldrig knöts ihop, utan var mer som oändliga målningar som bara viker ut nya bilder. Det var givetvis tänkt att vara negativt. Jag tyckte det var ett av de bästa omdömen jag fått.

Poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Det är många det. Men Sonja Åkesson och Peter Ortman är definitivt medskyldiga till mitt skrivande. Russel Edson, Mark Strand, Charles Bukowski. Sen är det ju allt annat som inspirerar, TV, konst, teater, serieblaskor. Stephen King var en absolut favoritförfattare under mina tonår. Jag skrev nyligen en slags hyllningsdikt till honom som handlar om hur min svenskfröken tyckte Kings böcker var skräplitteratur. Men hans skildringar av människor, ofta kvinnor och barn från arbetarklassen, kan helt klart mäta sig med till exempel Dostojevskij. Alla dagar i veckan.

Jag måste alltid vid den här typen av frågor eller diskussioner också slå ett slag för David Morells klassiker First Blood, alltså den litterära förlagan till filmerna om krigsskadade Rambo. Det är fortfarande en av mina absoluta favoritböcker, fullständigt lysande och gastkramande. Den svenska titeln Tvekampen är mycket bra. Det blev en liten utvikning från frågan om poeter som inspirerar. Men som sagt var är de så många. Varför inte Elmer Diktonius eller Gunnar Björling?

Diktonius och Björling är inte att leka med. Två höjdare om du frågar mig. Du håller ju även på med en dokumentärfilm och råpunkbandet Anti Cimex. Hur går det med det projektet?

– Ja, det är ett projekt som växt till sig rejält. Nu har jag varit ett fan av Anti Cimex allt sedan 80-talet. Så jag är inte helt opartisk. Det har gjorts försök att dokumentera bandets historia tidigare. Det har varit väldigt svårt och tungrott för mina föregångare och lika djävla krångligt för mig och Marionettfilm.

Mängden droger- och alkoholmissbruk, psykisk ohälsa och allmänt kaos och kollaps är nästan ogreppbar. Det är en film som inte vill bli till. Men nu efter flertalet försök och 15 vilda år har filmen fått en rejäl utmaning. Nämligen mig. Jag går inte lätt ner för räkning. Men prövningen är otrolig. Intresset är jättestort och jag får väldigt mycket stöd av en världsomfattande punkscen.

Anti Cimex splittrades 1993 men hade redan på 80-talet varit mycket stilbildande. De fick en stor spridning över världen. Att jämföra med musikexporter som ABBA vore väl befängt. Men deras influenser på hur punkmusiken skulle komma att utvecklas är odiskutabel. Det går bra i den meningen att alla vill vara med och realisera dokumentären.

Men tidigare nämnda inslag stör resan rätt ordentligt. Jag kommer segla skeppet i hamn. Folk hjälper mig att filma i Brasilien, USA, Indonesien och Malaysia. Många bäckar små kommer tillsammans bilda ett dundrande vattenfall. Det blir så mycket mer än bara en musikdokumentär. En poetisk och humoristisk internationell generationsfilm. Nämnas bör att Punkmuseet i Helsingfors också är med på resan. En hel del arbete återstår. Men när till och med döda personer ringer och vill medverka då vet man att man har något på gång.

Avslutningsvis, varför tror du folk genrellt verkar tycka att poesi känns ”svårt”, medan musiklyrik inom olika genrer konsumeras utan problem?

– Det där är egentligen en väldigt intressant fråga som jag nog inte har ett tydligt och enkelt svar på. Det finns riktigt skruvad och obegriplig rocklyrik som helt klart gemeneman köper. Går det att dansa och knäcka bira till så funkar det klanderfritt. Men när musiken försvinner kommer ett nästan orimligt krav på tydlighet, stringens. Men jag tror att det är något som vi också blir lite itutade att det skulle vara något särskilt konstnärligt förtjusande över lyriken och därmed är det svårt, inte folkligt och till för vem som helst.

Jag har varit med många gånger då folk menar på att de inte förstår poesin. Men vad är där egentligen att förstå? Man upplever att poesin är som en klurig ordgåta som ska dechiffreras. Och det kan ju förekomma. Men absolut oftast representerar dikten sig själv. Ord är ord, Språk är språk. Med eller utan häxskimrande magi. Sen tror jag att det också handlar om rädsla som går igen i språklig dräkt.

Människor vill invaggas i trygghet, ha fasta mönster, igenkännbara rutiner. Och där jobbar ju faktiskt dikten lite motvals. Poesin uppmanar ofta till att ta steg ut i det okända. Vidare är det också en fråga om vad vi poeter gör med dikten. Jag har läst på motorcykelklubbar, punkspelningar och nattklubbar. Det är allt annat än trygga rum för dikten. Det är inte bara folk som ska tränas i att möta dikten.

De där djävla dikterna måste träffa folk också. Vad som helst kan hända. Om vi som skriver poesi uppträder som om det är något väldigt obskyrt, skört och otillgängligt vi ägnar oss åt kan man undra varför folk skulle se saken på annat sätt. Vi måste gå i bräschen, inte vara så känsliga. Brecht menade att man skulle dricka öl på teatern. Poesin behöver många rum inte bara stilla lyrikaftnar på bibliotek. Möjligen misslyckades jag helt med att svara på frågan?

Det finns inga misslyckanden när man pratar om poesi. Tack för att du tog dig tid att svara på mina frågor och lycka till med alla dina projekt!

(Tomas porträtt – Fotograf: Henrik Ahlström. Anti Cimex foto från -85, Fotograf Ia Ingvarsdotter)