Det har blivit dags för ännu en Måndagsintervju här på Nickopoet.com och denna gång har jag fått en pratstund med Ulrica Taylor från Karperö som bland annat odlar grönsaker och är skattmästare i Granholms stiftelse.

Hej på dig Ulrica. Du verkar vara en kvinna med många bollar i luften. Förutom att vara sekreterare och skattmästare i Olof och Siri Granholms stiftelse som bland annat stödjer finlandssvensk poesi på olika sätt, så är du pedagogisk planerare och grönsaksodlare. Låter som ett spännande liv i mina öron. Hur fungerar balansen mellan alla dessa jobb?

– Jag är aktiv i sju föreningar förutom mina två jobb så att balansera är uppriktigt en stor utmaning. Jag gillar att engagera mig i sånt jag brinner för men jag har insett att jag kommer bli tvungen att göra en del omprioriteringar framöver.

Att ha eget företag inom odling är relativt nytt för mig och såhär i uppstarten behövs det både tid och hårt jobb för att få det att fungera. Men visst är det spännande! Jag har ynnesten att få samarbeta med så många fina och kunniga människor genom alla mina engagemang.

Om jag säger poesi, vad säger du då?

– Jag säger konst. Jag har alltid beundrat poeter och deras förmåga att måla med ord. Jag vänder mig ofta till poesin när jag känner att jag behöver stanna upp och reflektera. Poesin kan beröra på djupet mer än annan litteratur och sätter ofta ord på starka känslor eller sånt som kan vara svårt att uttrycka men som man kan känna igen som allmänmänskligt. Poesin kan också öppna dörrarna till en helt ny värld. Det är alltid med en kittlande känsla jag tar mig an en diktsamling.

Ni gör ju ett otroligt viktigt arbete på Granholms stiftelse för att stödja den finlandssvenska litteraturen. Hur hamnade du där egentligen?

– Det var ganska lustigt egentligen. För snart två år sen såg jag en bild på en stiftelsestyrelse och började fundera på hur man gör för att komma med i en sån styrelse. Jag tänkte att det kunde vara intressant och lärorikt då stiftelsevärlden var helt obekant för mig. En knapp vecka senare ringde Bertel Nygård som då var kassör och sekreterare och undrade om jag kunde tänka mig att efterträda honom i Granholms stiftelse. Jag tog det som ett tecken och behövde inte så lång betänketid.

Kan du berätta liter mer ingående om Granholms stiftelse för de som inte känner till den och mer konkret vad ni stödjer för projekt därifrån?

– Stiftelsen grundades 1986 av författaren Olof Granholm och har som syfte att stöda författare, litteratur, bokutgivning och annan litterär verksamhet i Svenska Österbotten. Vi stöder både debutanter och mer etablerade svenskösterbottniska författare med stipendier och föreningar kan få bidrag för litterär verksamhet eller olika litterära projekt. Det kan handla om historiker eller litterära evenemang till exempel. Ansökningarna görs före den 15 januari varje år och besluten tas i april. I år kom hela 88 ansökningar in.

Stiftelsen delar också ut ett litterärt pris, Choraeuspriset, årligen. Prissumman uppgår till 12 000 euro och det priset delas ut utan ansökan. Stiftelsens styrelse utser vinnaren.

Diktsamlingar och poeter som du uppskattar mycket?

– Under studietiden då jag studerade engelska läste jag främst engelskspråkiga klassiker som t.ex. William Wordsworth och Seamus Heaney. På senare år har det blivit mer svenska och finlandssvenska poeter såsom Edith Södergran, Karin Boye, Kristina Lugn, Thomas Tranströmer, Clas Andersson, Gurli Lindén, Eva-Stina Byggmästar och Heidi von Wright.

En av fördelarna med att sitta i stiftelsens styrelse är att vi får ta del av de verk som vi har gett understöd till vilket gör att jag har fått upp ögonen för flera för mig nya intressanta österbottniska poeter. Jag har ofta perioder då jag fördjupar mig i en specifik författares eller poets verk och just nu läser jag allt jag kommer över av Henry Bronett – en svensk poet och fotograf jag har följt via instagram en tid och har fastnat för. Han skriver både poesi, fotopoesi och historietter och har också en podd där han läser sina verk.

Varför pratas det så lite om poesi i media? Några få skriver och läser lyrik, men ännu färre tycks diskutera den. Hur blev det så här? Vad tror du?

– Jag tror att poesin helt oförrätt har ett rykte om sig att vara en svår konstform vilket är synd. Jag tycker inte man ska vara rädd för att man ska förstå en dikt ”fel”. Som all konst så är det den subjektiva upplevelsen som egentligen är det stora skapande momentet – mötet mellan läsaren och dikten. Den upplevelsen varierar från person till person och är alltid genuin och ”rätt”.

Jag tycker mig ändå se att poesin håller på och gör en sorts revolution eller comeback då den har hittat nya vägar att nå ut till en bredare publik via sociala media. Jag följer nu ett antal s.k. –”instapoeter” som har nått en stor följarskara. De inspirerar unga förmågor att våga pröva sina vingar med kreativt skrivande och poesi.

Där ser man. Avslutningsvis undrar jag om du skriver nån poesi själv?

– Nej men det är en hemlig dröm att utforska poesin som uttrycksform. Så vem vet …

(Foto: Anette Hjerpe)

Mer info om Olof och Siri Granholms stiftelse kan ni hitta här: https://www.granholmsstiftelse.fi/start