Det har blivit dags att sätta tänderna i boken Tigerfiskar av Henrika Andersson (som är dotter till poeten med ett stort P – Claes Andersson) och Förlaget Marginal som lade ner sin verksamhet för ca två år sedan skriver följande om Tigerfiskar på sin hemsida:

”Tigerfiskar är en prosalyrisk berättelse om barnets utsatthet och envishet och den kristallskarpa blicken. Om nödvändigheten att stanna kvar, om möten ur det förflutna och skuggor som vägrar släppa taget.

Jaget färdas på jakt efter försoning och söker skimret i de grumligaste vatten. En resa från mörker till ljus.”

Boken i min hand är alltså Anderssons prosalyriska debut och det är intressant läsning må jag säga. Det finns en intensivitet i texterna som vecklar ut sig över bokens ca åttio sidor som skakar om läsaren.

Andersson skriver några sidor in i Tigerfiskar:

”Barnet är snabbare än silverfisken i springorna
mellan badrumskaklen. Allting blänker: Tanken.
Huden. Livet bubblar i varenda såpbubbla. Hon måste
vara steget före.”

När jag läser Tigerfiskar får jag följa med diktjaget på en intensiv resa där livets orättvisor speglas på ett poetiskt vis. Det känns som det händer någonting hela tiden i Tigerfiskar, vilket både är bokens svaghet och styrka. Efter läsningen känns det som att jag suttit i en väldigt varm bastu och svettats rejält som en svensk (vi svenskar kan inte basta som finnarna, så är det bara) av alla intryck från boken som forsat in i mig.

Jag läser vidare och Andersson skriver:

”Innan gryningen reser vi oss ur nätet, skriver ner de
namn som inte får nämnas. Under stjärnorna gör vi
upp en eld till jorden vänder andra kinden till.”

Det känns som det är många känslor som bearbetas och reflekteras i Tigerfiskar och till och från är det väldigt tung läsning. Men aldrig tråkigt, kanske mer smått obehagligt och krypande pga de ämnen som speglas i texterna.

Andersson skriver vidare:

”Tiden rör sig baklänges. Maskars myller, ur
komposten stiger rök. Röster ropar, roller blandas,
kött och minnen faller sönder. Förruttnelse och
härsken andedräkt. Infekterade biroller, jag vill
byta kupa.”

Tigerfiskar är en brutal och samtidigt väldigt levande diktsamling. Men nog blev jag trött och utmattad efter läsningen. Som efter en rejäl finsk sauna.