Det är min favoritdag måndag igen (nej, jag är inte ironisk) och jag har glädjen att presentera en intervju med poeten Eva Ström som är född 1947 (Lidingö, numera bosatt i Kristianstad) och som även är utbildad infektionsläkare. 

Eva debuterade 1977 med diktsamlingen ”Den brinnande zeppelinaren” och har gett ut elva diktsamlingar, senast ”Jag såg ett träd”, 2022. Hon har också översatt poesi bl.a. Shakespeares sonetter,  Paul Celan och Nelly Sachs. Hon har också skrivit prosa, dramatik och kritik.

Hej på dig Eva. När kom poesin in i ditt liv och vad är poesi för dig?

– Poesin kom in i mitt liv när jag var barn, jag minns tydligt tillfället, jag hade inte börjat skolan än. Min far läste högt för mig av en av sina älsklingsdikter Träslottet av Erik Axel Karlfeldt. När han kom till strofen:

”Apostlarna och profeterna
med vadmalsrock och kaskett
spatsera ännu på tapeterna
kring sjön Gennesaret”

hände någonting i mig. Det var som om jag träffades av två korsande blixtar och det blev alldeles stilla och ljuvt inom mig. Det var en kroppslig upplevelse av något sällsamt, en egendomlig lyckokänsla, De stetsiga t-ljuden ihop med s- ljuden hade denna verkan ihop med de fantastiska innehållet, att några figurer spatserade omkring på tapeterna.

Det var min första medvetna estetiska upplevelse av poesi. Sedan dess kändes som jag hade ett särskilt band till den.

Det har gått många år sedan din debutdiktsamling Den brinnande zeppelinaren som kom ut 1977 och din senaste bok Jag såg ett träd som släpptes nyligen. Du har gett ut en hel del diktsamlingar, men även prosa under dessa år. Vad har du lärt dig om diktande under den här tiden?

– Jag tror faktiskt inte att jag lärt mig något, inte på något systematiskt, medvetet sätt. Den första diktsamlingen kom till när jag hade en ledig vecka som läkare. Jag hade under en längre tid avhållit mig från att lyssna på musik, i tro att det skulle göra mig mer koncentrerad- musik fick mina tankar att vandra i väg. 

Att skriva dikter vilket jag gjort sen tonåren hade jag också avstått från. Nu fann jag mig sittande vid skrivmaskinen medan dikterna forsade ur mig – på en vecka. Ett mycket uppdämt flöde bröt sig ur och det var min första diktsamling.

Skrivandet kommer till mig i skov, ett särskilt tillstånd inträder, någonting vill ut. Ska man kalla det inspiration? Det är inte riktigt det, mer ett tillstånd förbundet med energi, spänningar, frustration som förlöses i skrivandet.  På så vis kommer ett primärmaterial till. Efteråt får jag så småningom titta på det, se vad som kommit fram.

Att göra en diktsamling av det består av att plocka fram det, stryka en del. Då arbetar jag ofta på golvet och lägger ut dikterna och ser vilka som hänger ihop. Men arbetsprocessen kan se olika ut. Ett år, det var 2002, tog jag ett fotografi varje dag på min morgonpromenad och gick sen hem och skrev en dikt. Om vad som helst, inget samband med bilden.

Sen framkallade jag bilderna och gjorde album med tillhörande dikt. Det blev en årslång arbetsbok som sen blev grunden till en bok.

Men det typiska är det ganska snabba förloppet. Brandenburg kom till efter att jag hade haft influensa en vår och satt och såg på TV, bilderna av flyende människor gick på något sätt rakt in i mig. Då fick jag ett skov.

Detta diktande tillstånd som kan vara en månad blir efterhand plågsamt och måste stoppas. Det är som hjärnan blir upphettad, uppvarvad och arbetar snabbare och snabbare. Jag känner att jag måste sluta, stanna, innan jag blir psykotisk.( det har aldrig hänt, men en ångest över detta kan gripa mig).

Känslan av en stöt, att träffas av något, kan initiera detta diktande. Jag vet inte om jag ska kalla det ett lyckligt tillstånd, det är mer ett egendomligt på något sätt förändrat seende som inträder, med rytmiska inslag.

Jag vet inte om jag lärt mig något, det kanske är att vänta. Jag läser mycket lyrik, har alltid gjort det. Och jag har skrivit mycket som jag aldrig gett ut, för att jag tappat bort det, för att det inte blivit något, för att jag glömt bort det.

Jag tror det här är första gången som jag intervjuar en poet som även har jobbat som läkare. Berätta gärna lite om den tiden i ditt liv och var det ett svårt beslut för dig att lämna det jobbet för att bli författare på heltid i slutet på 1980-talet?

– Jag var infektionsläkare, en specialitet som innehåller mycket jourtjänstgöring. De patienterna vi hade var ofta svårt sjuka, gamla, en del multisjuka. Lunginflammationer, hjärnhinneinflammationer, tuberkulos, hepatiter, sepsis. 

Genom detta yrke fick jag känna gränserna vad jag själv förmådde och vad sömnbristen gjorde med mitt psyke. Efter en jour kunde ett egendomligt förändrat tillstånd inträda, ett tillstånd av kall eufori, då hjärnan inte kunde sluta att registrera, associera vad som helst, men samtidigt inte kunde känna någonting. Detta plågsamma tillstånd när jag kom hem efter en jour kunde brytas om jag satte mig ner vid skrivmaskinen och skrev. Steinkind är en bild av detta tillstånd, en sorts känslomässig förfrysning samtidigt som känslorna är starka och oförlösta.

Var det svårt att sluta vara läkare? Jag höll på tio år parallellt. Men det gick inte att vara läkare och författare samtidigt i längden, det måste göra båda helhjärtat. Det var inget lätt beslut. Det hade med min identitet att göra. Samtidigt var läkaryrket så utmattande, så fysiskt krävande med ständiga nattjourer att det gjorde mig utarbetad. Jag hade tre barn också, även min man var läkare. Ansvaret var också mycket tungt. Jag hade också så svårt att glömma det jag varit med om, bli av med plågsamma händelser, det lidande jag såg. Arbetet hade en otrolig intensitet, på gott och ont. Kanske blev det för tungt för mig till sist.  

Har du några ritualer kring ditt diktande? Hur mycket tid lägger du ner på att skriva? 

– Ritualer? Nej inga. Jag gjorde den där arbetsboken 2002, det kanske var en ritual. Det känns inte som jag lägger ner så mycket tid. Skrivandet kommer när det kommer.

Hur mycket tid lägger du ner på att läsa och hur viktigt del har läsandet varit för din utveckling som poet? 

– Jag läser jämt, detta lägger jag ner mycket tid på.  Men jag tänker inte på det i form av tid, det är en del av mitt liv.  Läsandet har alltid varit viktigt. Min mor läste litteraturhistoria (det hette så då) när jag var tolv, tretton år och kom hem med Edith Södergran, hon var min första stora inspiration, hon gav mig en stöt. Kraften i hennes poesi. 

Intensiteten i Sylvia Plaths poesi träffade också ett mottagligt sinne. jag har översatt Shakespeares sonetter och Paul Celans två första diktsamlingar och det är ytterst sett ett mkt noggrant läsande.

Du är ju även f.d. litteratur kritiker. Om du skulle recensera dina egna böcker här och nu, vilka skulle klara sig bäst enligt en granskande blick? 

– Nils Gunnar Nilsson som var kulturchef på Sydsvenskan värvade mig som skribent dit i slutet av 80- talet för att recensera böcker. Så det är framförallt där jag skrivit, ända fram till sommaren 2021. 

Jag skrev mycket om konst i SvD under Peter Lutherssons tid, det var en härlig och givande tid, men jag var lojal mot Sydsvenskan som var min huvudtidning. Skrev dock ibland om böcker även i SvD.  De senaste åren blev det dock mindre roligt, att skriva i Sydsvenskan, då jag upplevde att man ville redigera och styra mina texter för mkt, ett fenomen som brett ut sig, måhända från universitetsvärlden.

Jag kan inte recensera mina böcker. De avspeglar olika skeden i mitt liv och vem jag var då. På något sätt är en diktsamling ett stelnat avtryck av en skapande  process som en gång var levande och dynamisk, men som på ett plan upphört att intressera mig, eftersom den skapande processen nu  är någon annan stans. Men på ett annat plan är de förstås eller förhoppningsvis levande. Det är ju det jag vill åstadkomma när jag skriver.

Hur skulle du beskriva din relation till Finlandssvensk poesi? 

– Det var min mor som kom hem med den finlandssvenska lyriken, Södergran, Diktonius. Det blev en stor och avgörande upplevelse. Hon hade ingen att diskutera med – min far hade dött några år tidigare när jag var tio år och hon blev änka med fem barn- och diskuterade med mig, ansåg att jag ”förstod”. Jag vet inte om jag förstod men jag tyckte om att vistas i poesin, särskilt Södergrans.

Och min sista fråga till dig för denna gång: Diktsamlingar som betyder mycket för dig?

– Edith Södergrans samlade dikter. Paul Celans samlade dikter. Både den tidiga och den sena diktningen. Nelly Sachs. Allt av henne också. Shakespeares sonetter. Inger Christensen Alfabet.

Svenska poeter: Bellman, Stagnelius, Fröding, Karlfeldt, Lars Forssell, Birgitta Trotzig.

(Foto: Privat)