Jag gillar tidiga mornar. Just innan dagen vaknar upp från nattens djup och när stillheten ligger som en mantel utanför köksfönstret. Om man bara lyssnar noga, så kan man höra någonting större än själva tystnaden därute.

Så kan det också vara med poesi och däri ligger en stor skönhet i lyrikens skattkammare. Att man kan uppleva ett större djup i poesins språk, än i det vardagliga och mekaniska språket som omger oss. Att hitta poesin eller att låta poesin hitta en människa är definitivt en gåva som inte går att köpa för pengar.

En av de stora fördelarna som jag upplevt efter jag satte igång min blogg är att jag fått ta del av många diktsamlingar som jag förmodligen aldrig skulle ha upptäckt annars. Lyrikskatter som blomstrar på mindre förlag eller genom egenutgivningar. Det har fått mig att inse att det finns så mycket mer kvalitativ poesi på marknaden, än de diktsamlingar som tar sig fram på större förlag och syns mest i media.

Ett exempel på detta är Kurt Levlins diktsamling Fältrapport som är relativt färsk och som släppts på Västerbottniska förlaget Ord & Visor. Jag gillade Levlins förra diktsamling ”Det skrivs alldeles för få dikter om dig” och nu har det alltså blivit dags för en ny bok av den f.d. Nykarleby poeten Levlin som numera bor i Umeå.

”Fältrapport innehåller prosalyriska dikter om allt det som ryms mellan hjortronmyren och busshållplatsen, mellan klädnyporna och de svävande röda ballongerna.”

Så står det bland annat på baksidan av den gröna bokpärmen och visst är det en träffande beskrivning på diktsamlingens innehåll.

Levlin diktar inledningsvis i Sorglösheten är på paus:

”Jag plockar upp den sysslolösa klädnypan
från marken och fäster den på den lika
sysslolösa tvättlinan.
Jag tänker: annat var det på sommaren.”

Vardagen är det då inte brist på i Levlins prosalyriska skapelse Fältrapport. Som läsare får jag följa med diktjagets funderingar om varför en man bär tomma flyttkartoner till soprummmet och när diktjaget som barn satt hemma och hade det tråkigt. Det är fascinerande hur Levlin kan skriva så mycket om sådant som annars bara tycks passera obemärkt förbi i vardagens periferi.

Jag fortsätter läsa och Levlin diktar vidare i Ibland går livet på autopilot:

”Och ibland rusar det
hit och dit, som de där
strecken man drar på ett
papper, vilket papper
som helst, för att kolla
att kulspetspennan
inte torkat.”

Att vardagsbetraktelser kunde vara så inspirerande att ta del av som i Fältrapport hade jag ingen aning om. Bra jobbat Kurt! Kom över till dina hemtrakter i Österbotten nångång, så bjuder jag på en färsk syltgris från Kråkskogsbagaren som tack för de upplevelser jag fick som läsare av din nya diktsamling.