Här går det undan. I Aase Bergs avslutande del “Loss” i mammatriologin pepprar poeten bokens sidor med en intensiv kvickhet och punkspretig charm. Jag läser följande ord på omslagets baksida:

“Loss är sista delen i Aase Bergs mammatrilogi. Där Forsla fett utforskade graviditetens mysterium, och Uppland glädjen i att leva med små spejsade muppar, är Loss en djupdykning i rädslan det innebär att vara mamma. Dödenbarnet går bredvid det levande som ett skuggbarn. I Loss leder den krampaktiga skräcken för att förlora sitt barn, för att inte räcka till och kunna skydda det, till ett fasthållande in i döden och förbi. Det är en lika pinad som ohållbar vägran till separation, hand i hand med den moderliga sorgens besvärjande mordlust.”

Jodå, det är är varken brist på fantasi eller krut i Bergs diktande och att läsa Loss en seg måndagsmorgon är som att dricka sju koppar kaffe och man blir pigg som en mört. Diktsamlingen har en trevlig expressionistisk ton och även om lyriken spretar rejält åt alla håll till och från genom bokens 228 sidor, så tappar texterna aldrig fokus. 

Loss innehåller en mix av mikrokorta dikter (enstaka rader i stil med följande exempel från sidorna 44, 115 och 210) som känns lite som en poetisk tavelram för de längre dikterna som är själva tavlan. 

Jag läser om “hjärtströmmande strada”, “vattenburen vädjan” och “sprucken eld” och i de längre dikterna som t.ex. Allmän albatross på sidan 193 smattrar poesin på rejält:

“A Sense of wonderloss

A scent of bitter breath

i centrigalen fuga

rapa upp

dra maska

hela alltets 

trumma intets 

överalltkaross”.

Det finns både djup, höjd och närhet i Bergs dikter och att läsa Loss är som att kasta in sig i en fantasifull och innovativ diktvärld som bländar den poetiska blicken. Nu måste jag definitivt läsa de två föregående böckerna i trilogin och är de hälften så inspirerande som Loss, så är det ändå garanterad läslycka hela vägen.