Det har blivit lördag igen och dags för ett nytt besök i Lördagssoffan. Dagens gäst är Hanna-Linnea Rengfors från Skokloster, nu boende i Vällingby.

Hanna-Linnea är folkhögskollärare och debuterade i mars med diktsamlingen Närhetsprincipen (It-Lit förlag). I september kommer romanen Candy.

Välkommen till Lördagssoffan Hanna-Linnea! Varför tittar fler människor på Netflix än läser poesi och hur tror du världen skulle se ut om det var vice versa?

– Det finns mycket poesi på Netflix. Jag tar mig sällan igenom ett avsnitt av något utan att fota eller skriva av fantastiska, skruvade meningar. Jag skulle gärna se mer poesi på Netflix och gärna mer Netflix i poesin också, det vore spännande. Med det sagt, så finns det en grundläggande skillnad.

Netflix verkar vara till för att tjäna oss, tror vi, och tillfredsställa våra begär – med syfte att få våra pengar. Poesin behöver inte tjäna och tillfredsställa. Den kan vara bråkig och skoningslös och patetisk, bita handen som föder den, eller kyssa handen som slår den för den delen (nu tänker jag på en dikt av Adrienne Rich, Tonight no poetry will serve, och måste genast lyssna på ett par Rich-dikter på P1:s Dagens dikt, i underbar översättning av Farrokhzad och Swedenmark, och tänker på ordet ”public service”, vad det betyder och varför jag tycker det är så oerhört mycket viktigare att alla har tillgång till de här dikterna än att de har tillgång till netflix.)

Tillbaka till frågan – hur skulle världen se ut om fler läste poesi än tittade på netflix? Ja, framförallt skulle ännu fler skriva. De allra flesta i hemliga små anteckningsblock, där de fick tid och utrymme att få syn på sina egna erfarenheter samtidigt som de arbetade med att fördjupa sin förståelse av Den Andra, och de olika språk vi använder för att försöka relatera till varandra.

Och vad skulle konsekvenserna av det bli? Jag vet så klart inte, men jag har små drömmar, små visioner. För det första skulle vi snabbt komma fram till att vi lönearbetar för mycket, och fördela resurserna jämnare istället. Då skulle alla också få mer tid att läsa och skriva. Jag föreställer mig att konsekvenserna i längden skulle se ut så här: Mindre våld. Mer sex. En ökad tendens att våga prova och misslyckas.

Ett minskat behov av konsumtion av grejer. Modigare beslut både i det privata och politiska. En jämnare fördelning av ordet i samtalen. Långsammare resande. Ett mer bråkigt, brokigt och galet men mer empatiskt samhälle. Mer kollektivt tänkande, om fler hade tid att först få tänka sina egna tankar klart.

Vi skulle  sova bättre men drömma mer, så ibland skulle vi vakna utmattade ändå.Många fler skulle ha frösådder i fönstret. Året om, för att det går att få saker att växa året om, med kärlek, ansträngning, kunskap och tid. Kanske har jag helt fel. Kanske spelar det ingen roll om folk läser poesi eller inte. Jag skulle gärna ge det ett århundrade och se. Vi har testat så många andra konstiga saker.

Vad fick dig att börja skriva poesi från första början?

– Jag är mer upptagen med att förstå varför jag slutade skriva poesi. Det var ett beslut jag tog som 25-åring och lyckades hålla i över ett decennium. Det är obegripligt. Hur kunde en så odisciplinerad person, som aldrig lyckats upprätthålla en rutin mer än ett par veckor i streck, bara sluta med något hon varit beroende av sedan barnsben? Vad var det i just poesin som var så laddat för mig?

Har jag på ett omedvetet sätt haft högre krav på poesin gällande kvalitet och originalitet, än på prosan? Det går helt emot allt jag brukar hävda när jag undervisar. Jag ska nog fundera över det ett par år till. Men jag är tacksam för att jag inte skrev, utan istället läste, samtidigt som jag följde och stöttade andras skrivprocesser. Det var absolut inte bortkastad tid, och jag hävdar bestämt att utåtriktat skrivande inte är mer värt än att skriva hemligt för sig själv, om ens bara i tanken.

Men Närhetsprincipen började jag skriva medvetet hösten 2018 efter en slags klassisk livskris, en sådan som kan uppstå när inre och yttre, små och stora, katastrofer liksom sammanfaller. Först skrev jag en helt annan samling, några hundra sidor galen och intensiv dikt som bara vällde fram, och sedan, när det lugnat sig, kom de här dikterna som blev Närhetsprincipen.

För mig är de ett slags lugn efter stormen. Minns att jag snubblade över en bild från Hiroshima, tagen några dagar efter att bomben föll, där en mamma sitter och ammar ett barn i ruinerna. Båda har skador, allt är kaos runtomkring, men de lever. Och trots att det är jordens värsta plats, så är det också jordens tryggaste plats för det barnet. Jag tänkte mycket på den där bilden. Hur lätt det är att vilja ge upp, men så är det just omsorgen för någon annan, som gör att vi fortsätter.

Du har precis gett ut diktsamlingen Närhetsprincipen och kommer ut med en roman i höst som heter Candy. Hur blev det så här att du får ut två böcker samma år och kan du berätta lite om bägge två?

– Jag har haft en lång låsning och är inte helt ung, snart 39 år. Att det kommer mycket när det väl öppnar sig är inte konstigt. Jag räknar med att det lugnar ner sig om några år. Rent utgivningsmässigt har jag haft tur – trots att böckerna kan uppfattas som mycket olika så trodde mitt förlag på båda.

Närhetsprincipen är en diktsamling som börjar i Stockholm 7 april 2017 och sedan rör sig ut i världen, mellan nutid i Vällingby med en småbarnsmorsa i kris, och andra platser och tider. Den är uppdelad i tio kapitel, eller sviter. Det finns en historia om förbjuden kärlek också, och citat ur Marie Curies fantastiskt arga kärleksbrev till sin gifta älskare.

Candy är en roman, en mörk lovestory om en ungdomsförälskelse som aldrig går över, utan påverkar en kvinnas hela liv. Candy är också namnet på en argsint enögd liten hund, som är huvudpersonens följeslagare. Några likheter finns dock med diktsamlingen – det handlar om barn, Vällingby och hur svårt det är att rikta sin kärlek åt rätt håll.

Nämn ett par diktsamlingar som du skulle ta med dig till en öde ö och varför just de?

– Det är väl bäst att välja något man inte läst, något man inte blir klok på och något som aldrig tar slut? ”The Black Unicorn” av Audre Lorde har jag så länge velat hitta och läsa. Jag har varit lite besatt av enhörningar, som synes i Närhetsprincipen. Jag hade gärna läst den tillsammans med Angela Carters dikt ”Unicorn” .

”Det” av Inger Christensen, på danska. Jag tycker aldrig jag har gett den rättvist med tid och jag skulle vilja läsa den från pärm till pärm flera gånger utan störning. Kanske är en öde ö enda sättet.

”Migrationer” av Gloria Gervitz, som finns i fin översättning av Hanna Nordenhök, den tar heller aldrig slut. Precis som Gervitz har fortsatt att skriva den kan den fortsätta läsas. Dock kanske jag vill passa på och lära mig spanska om jag nu ändå är strandad.

”Vingeslag” av Shadi Angelina Bazeghi verkar jag hellre aldrig tröttna på, hittar alltid något nytt eller ser den på ett nytt sätt. Så den ska nog med fast den är tunn.

Edith Södergran, en komplett samling, för att det också kan bli ensamt, och tungt av tvivel och dödsångest, på en främmande strand.

Och en annan diktsamling, som jag älskar men inte blir klok på, men från och till i stor hemlighet översätter små partier av, som man gör när man försöker komma nära och förstå. Jag har inte blivit nöjd med en enda mening än så länge, så det kan jag underhålla mig med på den där ön. I all evighet.

Blir poesin någonsin trist för dig?

– Poesin blir trist när jag själv är trist, tror jag är ett ärligt svar. Vi bär med våra egna känslor och tankar in i poesin i större utsträckning än i till exempel prosa, tänker jag. Och hur mottagliga vi är för poesi kan variera, i olika perioder eller situationer. Vi vet ju att många som vanligtvis inte läser poesi, vänder sig till just dikten när något svårt händer i livet eller världen.

Sorg, sjukdom, krig, kärlek (ja, kärlek är också ett trauma). Det är fint. Också ett skäl till att återvända till dikter. Det finns dikter som jag läst med frustration och tristess, vad fan är det här liksom – så har jag hittat tillbaka efter något år och blivit helt förkrossad av exakt samma dikt.

Just nu tänker jag så klart mycket på det där. Igen. Om dikten är en tavla eller en spegel, om den visar något om den som skrivit eller den som läser. De läsarreaktioner jag får nu av olika människor beskriver mer deras egna erfarenheter och känslor, än den text jag trodde att jag skrivit. Det är fantastiskt. Det finaste som kunnat hända. Jag är otroligt tacksam för det. Just nu känns det som om poesi aldrig någonsin kan bli trist igen.

Vad tänker du om prosalyrik? Nu har du ju både en diktsamling och en roman. Kan en mix av bägge genrerna vara nåt att skriva i framtiden för dig?

– Hmm. Jag tror att det bästa är att varje text hittar sin egen form. Vad gäller mitt eget skrivande tänker jag inte alls utifrån genre. Jag har inte planerat en form för det jag ska skriva, bara skriver ner det som jag hör det i huvudet.

På pappret ser det ofta ut som dikt. Sedan när det kommit en bit måste jag bestämma, okej, vilken väg behöver det här ta? Jag måste nog skriva ganska mycket för att se vad som faktisk ”är något” och vad det kan bli. Ibland är det enkelt, ibland är det svårt.

Jag hoppas (ta i trä, osv) att min tredje bok blir en novellsamling. Några av novellerna började som dikter, andra verkade vara del av romaner, men så föll de på plats av just novellformatet. Innan såg jag inte ens att de hörde ihop. En annan text jag skriver är uppenbart en roman, jag ser det och hör det, på hur den berättas. Men så har jag ytterligare en text, som bara är två röster.

Hur jag än provar och trixar så är det bara de här två rösterna, och jag vet inte, vilken form krävs? Det ser ut som poesi, men låter som dramatik. Eller låter det som poesi, och ser ut som dramatik? Innan jag övertygat mig själv om något så är det en typ av oformaterad text som bara får vara som den är och röra sig framåt, växa helt otuktat.

Under tiden letar jag ledtrådar, lösningar, idéer i andra böcker, kanske finns det en genre-mix som jag längtar efter. Jag tror dock inte den genre-mixen kommer heta prosalyrik. Men vem vet. Vissa kallas Närhetsprincipen en diktroman, det tycker jag  låter fint.

(Författarfoto: Tove Freiij)

Om ni blev nyfikna på Hanna-Linneas dikter efter den här intervun, så kan ni titta på ett YouTube-klipp hon delat med sig, där hon läser högt från sin debutdiktsamling – Närhetsprincipen.