Den här pocketboken av Tranströmers samlade verk fick jag i julklapp i början av 2000 av min lillasyster i Småland och det är utan tvekan den bok som har varit den största inspirationskällan för mig när det gäller poesi.

Vad han kunde dikta, Tranströmer. Varenda rad i varje dikt känns genomarbetad intill perfektionism i lyrikens tecken!

Tranströmer fick nobelpriset i litteratur 2011 (inte en dag för sent!) och de flesta av hans diktsamlingar finns i den här samlingen.

Så, vad är det då som gör Tranströmers poesi så unik? Mjo..vad sägs om t.ex. storslagna metaforer, innovativt språk och konsten att kunna färdas smidigt från vardagen till himlens stjärnor i en poetisk blinkning?

Tranströmer rör sig smidigt som en gasell genom poesins savanner. Han är t.ex en mästare på att fånga naturens mäktiga dramatik. Jag läser de inledande raderna från dikten ”Sammanhang” från debutdiktsamlingen ”17 dikter” från 1954:

”Se det gråa trädet. Himlen runnit
genom dess fibrer ned i jorden –
bara en skrumpen sky är kvar när
jorden druckit. Stulen rymd
vrides i flätverket av rötter, tvinnas
till grönska.”

Dramatik kunde vara Tranströmers andra efternamn. Det finns så mycket spänning och överraskningar i hans poesi att jag ständigt blir överraskad som läsare. Generellet tycker jag att hans tidigare diktsamlingar från 50, 60 och 70-talet tilltalar mig mer än de senare, men språket och dikterna är minst lika bra genom alla decennier som han diktade.

”Stigar” (1973) är en av mina favoritdiktsamlingar i boken för tillfället. Hur man kan fånga så här mycket i så lite text som i dikten ”Från snösmältningen -66” är ett mysterium för mig. Tranströmer diktar:

”Störtande störtande vatten dån gammal hypnos.
Ån översvämmar bilkyrkogården, glittrar
bakom maskerna.
Jag griper hårt om broräcket.
Bron: en stor fågel av järn som seglar förbi döden.

Seriöst. Undrar hur den gamle nobelpristagaren i litteratur kände efter att ha skrivit såna rader? Det är nåt man kan fundera på. Mystik är ett ständigt återkommande tema i Tranströmers poesi. Jag läser dikten ”Satellitögon” från ”Det vilda torget” (1983) och förundras.

”Marken är sträv, ingen spegel.
Bara de grövsta andarna
kan spegla sig där: Månen
och Istiden.

Kom närmare i drakdiset!
Tunga moln, myllrande gator.
Ett susande regn av själar.
Kaserngårdar.”

Det är som om jag kan se en tavla i mitt inre till varje dikt jag läser av min favoritpoet, där varje penseldrag målar upp en helhet som aldrig lämnas åt slumpen. Det finns ett djup som bokstavligen slukar min blick på varje sida av de elva diktsamlingarna som förts samman till en liten pocketbok som jag kan ta mig med var jag vill, när jag vill och som passar lika bra att läsa varesig det är soliga junidagar eller snöstorm i december.

Tranströmers poesi är lika vacker och inspirerande oavsett väder och vind, de yttre intrycken kliver fort åt sidan när hans poesi blomstrar genom tillvaron. Den här boken fick mig att öppna ögonen till poesins skönhet som jag bara sett glimtar av tidigare och efter att ha läst den, ville jag bara ha mer av den verkligheten.

Tack vare dig, Tomas (Vila i frid) har jag förstått lite av hur stor poesin kan vara och är så tacksam över att ha öppnat mitt livsfönster mot diktens storslagna värld.