Högt ärade medmänniska och läsare av min blogg – dagens gäst i Lördagssoffan (som är tillbaka efter ett litet sommarlov) är Susanne Ringell.

Susanne är född 1955 och uppvuxen i Helsingfors, där hon fortfarande huvudsakligen bor. Hon har studerat svensk litteratur och nordiska språk vid Helsingfors Universitet och därefter utbildade hon sig till skådespelare vid Teaterhögskolan i samma stad mellan 1977-1981.

Susanne var verksam inom yrket i tio år, sedan sadlade hon om och blev författare och dramatiker. Hon har skrivit ett femtontal böcker, och ett tiotal pjäser och hörspel och är flerfaldigt prisbelönt.

 

Välkommen till Lördagssoffan Susanne. Min första fråga till dig är: Vad är din relation till poesi?

– Poesi för mig är som de fyra elementen, jord, vatten, eld och luft. Jag omges av poesi, ibland prosaisk liksom vardagen, ibland högstämd som rymdernas klang. Det lyriska är en andning, att andas in och andas ut. Det är ingenting märkligt, och samtidigt livsnödvändigt.

Du har ju skrivit både poesi och prosa. Hur ser du på genrernas släktskap och hur viktiga är de för varandra?

– Liksom kropp och själ hör ihop och är ett, är det med poesi och prosa för mig. De är syskon och har samma mor, olika men lika. Gränsdragning har aldrig varit min starka sida. Syskonen förutsätter varandra för att kunna utvecklas, ett ensambarn blir lätt bortskämt och vänjer sig vid att alltid få sin vilja igenom.

Vilken var den första diktsamlingen du köpte?

– Edith Södergrans Samlade dikter.

Vad tyckte du om boken då och vad tycker du om den idag?

–  Som ung var jag betagen av hettan i dikterna, i dag kanske jag uppskattar de allra enklaste texterna mest.

Vad tycker du om det finlandssvenska utbudet av poesi 2019?

– Den här frågan kan jag tyvärr inte svara på. Dels har höstböckerna 2019 ännu inte utkommit, dels läser jag ofta böcker först ett antal år senare. Poesi förfars ju inte av tid. Kanske är poesi överlag hållbarare än prosa…vet inte, men allt som är gott och bra står sig.

Du har ju skrivit böcker inom blandade genrer sedan 1990-talet . Poesi, prosa, noveller…Vad ligger dig närmast hjärtat och varför?

– Jag har skrivit inom olika genrer. Som den bonddotter jag i barndomen var, har jag idkat växelbruk. Och ibland ligger någon åker i träda. Jag har dock hittills återvänt till alla mina arbetsfält, utom till romanens. Den får ligga där den ligger, en enda skörd har det blivit, Katt begraven. Romanen behöver mig inte, den kan vara tillfreds med att så många andra vill plöja och så i dess fruktbara mylla.

Hörspelets möjlighet till sömlös elegans tilltalar mig mycket. Rymden och rörligheten som radioteater erbjuder är underbara. Inga klumpiga scenbyten och inga , ibland grundlösa scenografier. Allt lämnas fritt och öppet på ett annat sätt än på teatern.

Men jag älskar också att skriva scenpjäser, en sorts poetisk teaterdialog. Sådana texter är svåra att få uppsatta, men jag har fortsatt ändå. Noveller skriver jag för att det är så svårt, och kortprosa för att det är lockande och roligt. Den form jag för stunden arbetar med ligger mig närmast om hjärtat.

Diktsamlingar och poeter som har inspirerat ditt skrivande?

– Edgar Lee Masters Spoon River var en uppenbarelse för mig när jag var ung. Liksom Lawrence Durrels Alexandriakvartetten, fast det är ju inte poesi. Om man är sträng. Men jag är inte sträng.

Den gemensamma nämnaren i de här två böckerna är att de är gränsöverskrivande. De bjöd på häpnad och de bjöd på inblick, insikt i vad som är möjligt. Jag tyckte att jag lärde mig något viktigt om perspektivförskjutning och mod att röra sig mellan levande och döda, tempus och att förena oförenligheter.

Marie Lundqvists tidiga diktsamlingar tyckte jag mycket om, men det är ju inte det samma som att bli inspirerad av. Måleri och musik är inspirationskällor, natur och mänskliga nycker, plötsliga händelser och förändringar i det till synes stillastående. Jag läser i dag överlägset mest poesi, det ger kraft att leva och försöka skriva självständigt.