Välkomna till ett nytt besök i min lördagssoffa. Dagens gäst är poeten Sinéad Obrey från Kyrkslätt, som debuterade förra året med den gotiska diktsamlingen Fågeltanken (Förlaget). 

Hur har poesi påverkat Sinéads liv och hur fungerar diktande som terapi? De är några av de funderingar som jag fick svar på i den här intervjun.

 

Välkommen till Lördagssoffan Sinéad. Om din poesi skulle vara en tavla, hur skulle du beskriva den?

– Väldigt svår fråga. Jag skulle se den som en tavla smetad med blod, med en bild som av Döden, som ett skelett, som är på knä framför ett kors som håller på att sakta kollapsa. Ovanpå korset sitter en svart fågel, och konturen av en kvinna med lysande vener syns längst ner på tavlan mellan blodsmetet.

Vad fick dig att bli intresserad av poesi från första början och hur har poesin påverkat ditt liv?

– Jag har alltid varit intresserad av all sorts litteratur. Det har jag varit så länge jag kan minnas. Jag är inte en människa som deltar i tävlingar – absolut inte en skrivartävling – men jag deltog i en dikttävling i kommunen när jag var på första klassen och vann, om vinnandet nu är av någon betydelse.

Så ärligt talat kan jag inte minnas vad som fick mig att bli intresserad av poesi, jag var alltför ung när jag blev det för att riktigt minnas. Poesin har påverkat mig på många sätt. Den har gett mig ett speciellt och intressant sätt att uttrycka allt inuti mig. Likaså kan jag genom poesin observera omvärlden på ett alldeles unikt och annorlunda sätt som inget annat kan ge mig.

På baksidan av Fågeltanken står det ”Att leva gör så så ont”. Hur tycker du diktandet fungerar som terapi? Mådde du bättre efter att boken kom ut och du fick skriva av dig?

– För mig fungerar dikter bara som terapi ifall det är någonting utanför min mentala ohälsa som finns och plågar mig i nuet. Hjärtesorg är en sak som jag märkt att jag har utlopp för i mina dikter. De är inte nödvändigtvis de jag stirrar på och vill publicera, för det är ju inte så med alla dikter man skriver, utan i stället ett sätt för mig att uttrycka mina känslor och till och med förstå det jag går igenom bättre.

Men mitt diktande fungerar inte som terapi då det verkligen gäller min tunga depression och ångest.Jo och nej. Med den här boken kände jag aldrig ett behov av att skriva av mig, bara ett behov av att få skriva. Skrivandet är en konst jag har förälskat mig i och den finlandssvenska litteraturen, och att få vara en del av den världen och dess utveckling, känns som en gåva man aldrig någonsin kan sätta ett pris på.

Efter att boken kom ut var jag självklart obeskrivligt lycklig över att ha fått uppfylla min dröm, drömmen jag haft hela mitt liv, och ha fått det jag alltid velat ha och kommer att älska tills den dag jag dör. Men samtidigt blev jag mycket deprimerad för att jag naivt hoppades att uppfylla min livslånga dröm om att bli författare skulle fixa mig, låta mig bli kvitt dåliga och mörka tankar. Jag menar inte att någonting var fel i och med att boken gavs ut, jag kan ärligt talat inte ens beskriva hur mycket det betyder för mig.

Men människor säger ju alltid att man börjar må bra då man får det man vill ha utav livet, så jag lade för höga förväntningar på den tanken, och det är nog något jag tror att fungerar för människor som redan står stadigt på marken. För mig är den riktiga terapin med den terapeut jag har mycket viktigare.

Hur känslig är du för recensioner och hur tycker du recensenter bemött din
diktsamling hittills?

– I allmänhet har jag väldigt tjock hud då det gäller kommentarer om mina texter, för jag har lärt mig att hålla en hälsosam distans mellan texten och mig, så kritik om mina texter kan inte såra mig. Konstruktiv kritik känner jag att är vitalt för att man skall kunna skriva.

Men, det finns en sak som jag har haft svårt att tåla då min bok recenserats. Det är när kritikern blandar ihop min ålder och därmed även mig och ett hurdant liv jag måste ha i mina texter. I mina ögon är böcker någons verk som inte skall studeras genom ett författarporträtt, utan läses skilt från det.

Min ålder har ingenting att göra med mina texter, så jag har mycket mer respekt för de kritiker som kunnat läsa min bok utan att ha mitt födelsedatum snurrande i huvudet då de går igenom varje dikt. Förutom de recensenter som tagit det som sin uppgift att skriva något där all kritik cirklar tillbaka till min ålder tycker jag att den andra hälften av recensenterna bemött min bok väldigt bra.

Det finns många väldigt fina recensioner jag blivit så glad över att få läsa, jag älskar att läsa om de olika tankarna mina dikter väckt hos recensenter och kritik emot min stil,
särskilda dikter, tonen, vad som helst som gäller texten framför en.

Avslutningsvis, Vad gillar du att läsa för poesi och har du några favoritpoeter?

– Det här är svårt att svara på. Jag gillar att läsa sådan poesi som faktiskt får en att tänka, och oftast sådan som är mörk, fastän det alltid finns tider då jag vill läsa om någonting med lättare undertoner eller mer specifik inriktning, så som kärleksdikter. Det kanske låter som stor av en kliché men jag måste säga Edith Södergran.