Det har blivit dags för en tisdagsintervju här på nickopoet.com och denna gång har jag fått en pratstund med poeten Marie Silkeberg (född 1961) från Stockholm.

Marie debuterade som poet 1990 med diktsamlingen Komma och gå och har sedan dess skrivit både poesiromaner och diktsamlingar. Hon har även arbetat som översättare och har bland annat översatt dikter av Inger Christensen och Pia Tafdrup.

Hej på dig Marie. Vad fastnade du för i poesin från första början och när blev dikandet en del av dig?

– Jag fastnade för poesin för att kampen att tala är så akut i den, liksom i mig. Poesi blev någon gång i 20-årsåldern det enda jag ville göra, allt annat blev mindre viktigt och något jag gjorde för att kunna skriva.

Du är aktuell med diktsamlingen Revolution House (Bonniers) och det har gått över tre decennier sedan din debut Komma och gå (Wahlström & Widstrand, 1990). Vad har varit den största drivkraften till ditt diktande under alla åren som gått?

– Att hitta ord för den värld jag lever i.

Kan du berätta lite om Revolution House och hur den kommit till?

– Det var en stor ansträngning att skriva den. Allt jag kan säga om den finns i boken. Den handlar om kärlek, försök till kärlek, över gränser och avstånd, och vad sådana försök för med sig, av inre och yttre resor.

Jag har läst att du vunnit ungefär lika många priser för ditt diktande som du har gett ut böcker. Bland annat Karin Boyes litterära pris (2003) och Göteborgs-Postens litteraturpris (2006). Och nyligen var du en av de nominerade till Sveriges Radios Lyrikpris 2022.  Hur viktiga är såna här priser för dig som poet?

– Det är stort såklart, att få priser. Jag är väldigt tacksam för de jag fått, och för att jag fått just dom. Men det kan också generera ett stort självhat, som är svårt att förklara för andra, och att hantera själv. Jag är en skygg människa. Jag vill helst vara mitt i skrivandet, och nå självförglömmelse där.

Poeter som inspirerat ditt diktande?

-De poeter jag översatt såklart: Inger Christensen, Susan Howe, Rosmarie Waldrop, Claudia Rankine. Jag har också varit lärare i många år, det har inspirerat mig, alla elever och det rum som uppstod kring litteraturen där.

Människor har också inspirerat mig med sina liv, sina sätt att leva. Och den vänskap och utväxling jag har med några få poeter, ofta från andra länder än Sverige, är helt avgörande och livsviktig för mig.

Du jobbar ju även som översättare som du nämnde nyss och har översatt både bland annat dansk och amerikansk poesi. Kan du berätta lite om det jobbet och vad man bör tänka på om man ger sig in på den terrängen?

– Jag föddes och växte upp i Danmark, så tvåspråkighet har varit mitt sätt att vara i språket, att växla mellan två språk. Jag tror att jag måste in den rörelsen om och om igen, för att kunna skriva och tala. Jag tror inte att alla översättare har det på det sättet, men för mig är det så. Att översätta är ett intensivt sätt att läsa på.

Jag översätter det som väcker mitt begär att förstå och en vilja att föra närmare mig själv – när det gäller amerikansk poesi – och med danska – att föra med mig barnets språk in i det vuxna. Jag har inga särskilda råd om att ge sig in i den terrängen annat än att göra det, och göra det med uthållighet och uppfinningsrikedom – det är sällsynt berikande.

Och min sista fråga till dig denna gång är: Vad har du för relation till finlandssvensk poesi? 

– Det har gått i vågor. Självklart har jag starkt förhållande till Södergran, Björling, Diktonius, Rabbe Enckell, Hagar Olsson etc. Som ung läste jag också Thomas Wulff t ex, och mycket Claes Andersson och Tua Forsström.

Senare har särskilt Agneta Enckell betytt mycket, och Peter Mickwitz och antologin Ett svart får i motljus med finska poeter översatta till svenska var viktig för många av oss när den kom i år 2000.

Nu senast har jag läst t ex Matilda Södergran. Men jag saknar utbytet mellan våra länder, som verkar ha kommit av sig de senaste åren.

(Författarfoto: Sara Mac Key)