Ida Linde är född 1980 och uppvuxen i Umeå, men bor numera i Stockholm. Hon debuterade 2006 med den prosalyriska Maskinflickans testamente och Idas senaste diktsamling är Karons tunnelbana (Norstedts, 2022).

Grattis till din nya diktsamling Karons tunnelbana. Vad betyder den här diktsamlingen för dig och kan du berätta om dess tillkomst?

– Det är en särskild bok för mig, jag är tillbaka i den episka dikten som jag debuterade med för sexton år sedan. Den boken (Maskinflickans testamente) såg ut att handla om fotboll men handlade egentligen om döden. Den här boken ser ut att handla om döden men handlar om kärleken. Den queera kärleken och kärleken till barnen.

Du debuterade som poet 2006 med Maskinflickans testamente och har både gett ut novellsamling och romaner efter det. Vad är det för skillnader att skriva prosa och poesi för dig? Vad kan du göra i poesin som du inte kan göra i prosan?

– Poesin och prosan har olika tempon. Inte att den ena är snabb och den andra långsam. Utan att de är snabba och långsamma på sina olika vis. Så det tar ibland ett tag att veta var en text är på väg, att jag skriver mig fram eller in i den form jag söker. Men jag är synnerligen förtjust i det sätt poesin kan vara drastisk.

Poeter och författare som inspirerat ditt skrivande?

– Werner Aspenström, Inger Christensen, Adrienne Rich, Sonja Åkesson, Anne Carson, Ingeborg Bachmann, Wislawa Szymborska, osv, med flera.

Du är ju från Umeå (där jag också bott många år av mitt liv), men numera bor du i Rissne, Sundbyberg. Verkar som många kulturmänniskor blomstrat upp i björkarnas stad. Vad du för relation till din hemstad nuförtiden?

– Umeå var avgörande för mig, jag hamnade i ett kreativt sammanhang, det var starka DIY-strömningar, vi kopierade upp dikter på biblioteket, ordnade läsningar och spelningar och aktioner, men idag kommer jag dit i mångt och mycket som en främling, jag känner igen gatorna men gatorna är upptagna av andra
människor.

Senaste finlandssvenska diktsamling du läste?

– Den finlandssvenska poesin har betytt oerhört mycket för mig. Elmer Diktonius och Solveig von Schoultz läste jag mycket i mina sena tonår. Men den senaste jag läst var Falk av Martina Moliis Mellberg.

Vad kommer härnäst i framtiden ang ditt skrivande? Har du redan inplanerat något nytt eller nya projekt?

– Jag arbetar på en roman som är en fristående fortsättning på romanen Norrut åker man för att dö (2014).

(Fotograf: Elvira Glänte)