Vem behöver egentligen poesi
i en värld där allt redan har ett pris?

Vi lever i en tid där effektivitet är religion
och tystnad betraktas som slöseri.
Allt ska mätas, delas, optimeras.
Till och med sorgen vill ha statistik.
Hur lång tid tog den?
När var du redo att gå vidare?

Poesin vägrar svara på sådana frågor.
Den sätter sig istället bredvid dig
som en skugga av tröst
när natten blir för lång.

Vem behöver poesi
när varje dag redan är full
av saker som måste göras
för att livet inte ska falla isär?

Vem behöver poesi
när algoritmer redan vet vad du och jag vill ha?

Poesi är inte lösningen.
Den är pausen.
Det lilla mellanrummet
där du minns att du är människa
bortom alla krav.

Kanske behövs poesi
när språket blivit för rent.
När varje känsla filats ner
till något som ryms i ett formulär.

Så vem behöver egentligen poesi?

De som går och lägger sig
utan att veta
vad dagen egentligen tog ifrån dem.

Poesin är ett tecken
på att vi ännu inte helt
har vant oss vid tomheten.

Poesin behöver inte oss.
Men ibland
behöver vi den
för att komma ihåg
att vi trots alla måsten i livet
faktiskt lever.

(Bild från Pixabay)