2026 är ett rum utan fönster
som någon kallar framtid.

Året börjar inte.
Det fortsätter.
Som ett mejl utan rubrik
som redan är öppnat.

Tiden beter sig märkligt nu.
Den går snabbare när vi tittar bort,
långsammare när vi behöver den..

Våren anländer av plikt.
Blommor enligt avtal.
Hopp i begränsad upplaga.

Ljuset blir längre
men inte djupare.
Det når huden
och tycks stanna där.

Vi pratar om planer
som om de vore stabila objekt,
fast de darrar i handen
som febertermometrar.

Städerna uppdateras ständigt.
Nya skyltar. Samma trötthet.
Asfalten minns varje steg
men säger inget.

Sommaren luktar överhettade servrar
och löften som inte säkerhetskopierats.
Vi badar för att känna gränser,
dricker för att sudda dem.

Kropparna är kvar
men uppmärksamheten pendlar.
Här. Där.
Ingenstans helt.

Hösten faller effektivt.
Löven gör sitt jobb.
Allt som varit mjukt
blir administrativt igen.

Vi räknar veckor, kvartal, deadlines.
Inte för att förstå livet
utan för att hålla det i schack.

Ansikten lyser fortfarande blått.
Nu även i dagsljus.
Tummarna vet mer om världen
än hjärtat orkar bära.

Relationer mäts i svarstid.
Tystnad blir ett språk
ingen erkänner att de talar flytande.

Vi säger att vi klarar oss.
Det är årets mest använda lögn.

Vintern kommer tillbaka
som en påminnelse,
inte som en chock.

Snön täcker spår
men inte konsekvenser.

Minnet är fragmenterat.
Framtiden komprimerad.
Nuet överbelastat.

2026 är inget brott.
Ingen katastrof.
Bara en lång fortsättning
på något som redan gått sönder.

Och ändå
vaknar vi.
Loggar in.
Andas vidare.

Inte för att vi tror
att det blir bättre,
utan för att systemet
ännu inte stängts av.

(Foto: Pixabay)