Hej Marie. Du har gett ut diktsamlingen ”Hjärta, jägare” tidigare i år. Vad betyder denna diktsamlingen personligen för dig och kan du berätta om den för oss som inte läste den än?

– Jag började skriva ”Hjärta, jägare” när min bästa vän dog av cancer, efter lång sjukdom. Vi hade varit vänner sen tjugoårsåldern, så det var som att förlora en stor del av mitt liv, den som speglat det. Eller, jag försökte skriva, men jag hade verkligen inga ord. Jag var så trött, hade vakat så mycket och hoppats så mycket att det inte skulle sluta så. Det tog lång tid att återhämta mig. Hon dog dessutom under pandemin, så det var en tid när liv och död var akut närvarande för hela världen, samtidigt som vi alla var isolerade från varandra.

Att börja skriva var som att erövra språket, eller språkets riktning, på nytt. Under hela skrivprocessen läste jag dikterna högt för mig själv varje morgon, så långt jag kommit, för att känna orden vibrera i kroppen, få ljuden att söka sig vidare, nästan av sig själva, och lyssna in var de falska tonerna, eller de stumma ljuden och orden fanns som blockerade flödet, fortsättningen, sträckningen framåt.

Jag hade också i den här tiden förälskat mig djupt i en annan människa som sedan lämnade mig. Det var en stor kärlekssorg, som både gav en ny fond, ny klangbotten, till den tidigare förlusten, och paradoxalt nog, en möjlighet att uttrycka den.

Så boken betyder mycket för mig. Personligen kanske inte är rätt ord. För den är på ett märkligt sätt också utanför mig, som om jag nästan fysiskt tagit något ur min egen kropp för att skapa något som inte är jag. Men boken har blivit något jag kan leva med, andas med. Gå vidare med.

Jag hoppas att andra ska känna kärleken och sorgen, i livet, i sitt liv, av att läsa den, att boken ger utrymme, tillför rymd.

Den delen av boken som handlar om kärleken och förlusten är uppbyggd kring färger. Jag ville använda färger också för att livet paradoxalt nog var så starkt lysande för mig de åren och jag ville skapa en väv där så många färger som möjligt ingår.

Det har gått ca tre år sedan jag intervjuade dig senast: https://nickopoet.com/2022/03/29/tisdagsintervju-med-marie-silkeberg/. Vad har du hittat på sedan dess förutom att skriva ”Hjärta, jägare”?

– Stor fråga. Svår tid. Svårt att minnas den bara. Jag tror att jag liksom alla andra har försökt återhämta mig och återupprätta det som fanns innan pandemin. Men tiden med krig, folkmord och gryende fascism överallt är svår att orientera sig i. Det är också ett annat offentligt rum än det jag växte upp i, och som jag hittills har relaterat till. Men ”Hjärta, jägare” tog verkligen all min tid ett tag. Arbetet med den var också mitt ankare, en andra hud att känna av världen med.

Jag reste mycket – till USA flera gånger på olika residencies, på öst- och västkusten. Jag var i Paris en längre period och skrev. Jag upptäckte Marseille. Under slutfasen tryckte jag en leporello av titeldikten, satt med blytyper, på ett tryckeri i Paris. Jag hade release för den på Benhuset i Katarina kyrka i Stockholm i augusti 2024. Med musikern Malvin Karlsson gjorde jag ett framförande med inspelade röster, instrument och live elektronik. Det är ett arbete vi fortsätter med nu – ett längre ljudverk under arbetsnamnet ”Sorgeritual”, baserat på dikter ur ”Hjärta, jägare”.

Jag gjorde färdigt det långa arbetet med Inger Christensen och översatte texter till svenska ur arkivmaterialet som jag, tillsammans med hennes son, gav ut på danska 2018: ”Verden ønsker at se sig selv”. Den svenska översättningen kom ut under titeln ”Eller som med intet som språk” 2024.

Jag började också översätta den amerikanske poeten George Oppen med två andra poeter – Gabriel Itkez-Sznap och Peter Thörneby. Boken kommer ut nästa år. Jag översätter också Susan Howe igen tillsammans med poeten Imri Sandström.

Jag har läst Simone Weil mycket! Jag började undervisa igen. Jag tog dykarcertifikat för att jag ville förstå djupet, havsdjupet. Jag vinterbadade.

Senaste diktsamlingen du har läst och vad tyckte du om den?

– Göran Sonnevis nya, ”Det oförställbaras vinge”. En omistlig bok

(Foto: Märta Thisner)