Hej Henrik. Du är aktuell med diktsamlingen Johanssons webbhistorik på Verbal förlag. På förlagets hemsida står det bland annat följande om boken:

”Johanssons webbhistorik är ett digitalt CV i diktformat. En upptäcksfärd i distraktion och frustration, från barndomens dataspel med sju barn framför en C64 till Facebookgrupper och ensamheten inför kraven att skicka e-fakturor.”

Det här låter ju som en väldigt spännande diktsamling, kan du berätta mer om boken och dess tillkomst?

– ”Pappa, tror du att man respawnas när man dör?” Frågan kom från min son för fyra eller fem år sedan. Han var tio eller elva år gammal. Jag svarade att Nej, jag tror inte det, men i vissa religioner tror man på respawning (ett begrepp inom dataspel där spelare får en ny karaktär när den gamla dör). Jag blev förvånad över frågan och svarade egentligen på om jag trodde på reinkarnation eller inte. Men det är ju inte samma sak. Jag returnerade frågan och han svarade att han hoppades att det var så.

Frågan väckte nya frågor hos mig. Frågor som handlade om hur vi påverkas av den digitala värld vi lever i nu, hur vårt språk och vår upplevelse av världen påverkas. Det är en värld som för mig är ny, men som för barnen är självklar. För mig finns det ett före och ett efter internet. För dem finns det bara ett nu.

I början av arbetet med boken experimenterade jag mycket med icke-kreativt skrivande. Jag klippte och klistrade från spam och granngrupper på Facebook, använde översättningsprogram och sökmotor men jag blev aldrig speciellt nöjd med resultaten, men det finns enskilda dikter som är präglade av arbetsmetoden.

Lösningen blev istället att gå mot det klassiskt centrallyriska: jag utgick från mina egna tankar och känslor i förhållande till antivirusprogram, Microsoft eller appar. Men med det sagt hoppas jag att läsare inte uppfattar det som en renodlat självbiografisk samling.

Det är också värt att nämna att jag under 2022-2024 läste fördjupnings- och magisterkursen på Författarskolan i Lund och att mitt magisterarbete handlade om AI, verkets autonomi och Författarens död. Det gjorde kanske inte så stor skillnad för de enskilda dikterna men den konstnärliga forskningen gjorde det klarare för mig vilken bok jag höll på att skriva.

Det har gått ca två år sedan din förra diktsamling Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt som jag intervjuade dig i samband med: (https://nickopoet.com/2022/10/16/sondagsintervju-med-henrik-johansson/) och du har ju minst sagt intressanta titlar på dina böcker. Hur viktig är just titeln på en diktsamling för dig?

– Nu utvecklar jag frågan till att även gälla romaner, för där finns en del av svaret för mig. Min första bok hette Av kött och blod. Och även om det inte är en usel titel så är det inget som sticker ut. Faktum är att det finns minst två andra böcker med samma titel och ett flertal som heter Kött och blod.

Jag vill att titeln ska fastna. Den får också gärna skapa ett frågetecken inom mig. En fruktansvärd grönska (Labatut) är en sådan titel. Jag gillar också titlar som bara består av ett ord: Sveket, Processen, Främlingen.

Vad är poesi för dig?

– För några år sedan höll jag och Felicia Mulinari en skrivkurs och vid något tillfälle sa hon att ”poesin är ett språk som upptäcker ett språk för första gången” och det är något som stannat hos mig.

Jag tycker det pekar på ett slags upptäckarlust, en nyfikenhet och experimentlusta som kännetecknar den poesi jag tycker om. Där jag som läsare kan hitta nya meningar och undertoner i ganska vardagliga ord. Jag gillar det sättet att förhålla sig till språket. Och för att anknyta till Johanssons webbhistorik så har min närmande mot den digitala världen också varit ett närmande och utforskande av nya språk: av AI-språket, spamspråket, maskinöversättningarna, scrollspråket, språket som dominerar på sociala medier.

Jag började som prosaist och började läsa poesi innan jag skrev det själv. Jag läste då med den ursprungliga tanken att tillägna mig ett mer precist och koncentrerat språk. Det är nog också poesi för mig, att varje enskilt ord, varje meningen, är lite mer välvalt än vad vi i normala fall ser i prosan.

(Foto: Joni Diaz)