Det har blivit dags för år 1992 i min resa tillbaka i tiden, där jag rannsakar utbudet av finlandssvensk poesi.

Denna gång har jag tagit del av fem diktsamlingar som ni kan läsa om här!

Först ut för denna gång är En varg måste dö i sitt eget skinn (Söderströms) av Tom Sandell (1936-2024) från Helsingfors som har varit okänd för mig fram tills nu. Efter en del efterforskningar om poeten i fråga så visar det sig att Sandell skrivit både prosa och lyrik och han debuterade som poet 1957 med diktsamlingen ägg och nejlika.

En varg måste dö i sitt eget skinn är alltså Sandells sjunde (av totalt åtta) diktsamlingar som jag tagit del av och ska tycka till om nu.

Mina första intryck om boken framför mig är följande: Mastig läsning med en frisk blandning av längre och kortare dikter. Igen poesi man läser på en kvart precis. Här krävs både fokus och tålamod för att få ut så mycket som möjligt av En varg måste dö i sitt eget skinn.

Sandell skriver inledningsvis i dikten Maj:

Skymningen gryr.
Ett själatåg drar genom gatorna.
Och tiden slösar med sin tidlöshet.

Jag fortsätter läsa En varg måste dö i sitt eget skinn och får läsa dikter om allt från Tystnadens daggstänk till anonyma asfaltssynkoper (i en dikt om Bob Dylan) och nog har jag lite svårt att hänga med i svängarna till och från. Fantasin och språkförrådet är det dock inget fel på i Sandells lyrik och efter jag läst ut En varg måste dö i sitt eget skinn så känner jag för att läsa om diktsamlingen direkt igen. Ett ganska bra betyg med andra ord.

Diktsamling nr.2 hör till den lite mer traditionella gammeldagsdoftande lyriken från förr. Erik Granvik (1917-2013) från Terjärv/Jakobstad började skriva poesi redan i slutet på 1940-talet och Över mörkret stjärnorna (Söderströms) är en av hans diktsamlingar på senare dagar.

Granviks barndom behandlas inledningsvis i Över mörkret stjärnorna och det är så långt man kan tänka sig från dagens ungdomar som till stor del tycks sitta som klistrade vid sina mobiler större delen av sina vakna dygn. I Granviks ungdom fanns inga mobiler och då fick man klara sig långt på sin egna fantasi och sån tycks Granvik ha haft gott om i sin barndom. Eller vad sägs om raderna på sidan 9:

När vi var små,
simmade vi som fiskar
i en låtsassjö,
och vi fastnade på kroken
och sprattlade
i en låtsasbåt,
som var en stor urholkad sten,
och vi blev klubbade och rensade,
och det roligaste av allt var
att bli fjällad med en trädpinne
.”

Jag läser vidare och Granvik skriver om att Frälsaren kom gående längs stranden vid Gustas och gav tips hur diktjaget skulle fiska för att få några aborrar på kroken och vidare skräckfyllda ord om teveapparaternas hypnosiska effekter:

”Där sitter de
framför TV
stela och stumma
som om de alltid
suttit där.

Och jag tror
att de alltid
kommer att sitta där
orörliga
ifall ingenting händer.

Exempelvis
ett strömavbrott.”

Den här dikten är bland de bättre raderna i Över mörkret stjärnorna som trots sin fantasi och sin spontanitet känns för ostrukturerad och lite kaotisk till och från. Granviks skrivglädje går inte att ta minste på. Men om det hade varit lika mycket gläjde i att putsa helheten och att redigera lite mer och krydda på med lite poetiskt djup, så hade slutresultatet av diktsamlingen framför mig blivit betydlig mer intressant än vad den är nu. Knappt godkänd läsning, tyvärr.

Solen installerad (Alba) av Ulla Olin (1920-2009) från Tenala och därefter Huskvarna i Sverige är den tredje boken från 1992 som jag tagit del av.

Olin debuterade blott 19 år gammal 1939 med diktsamlingen Vårbrytning och Solen installerad är hennes femtonde av totalt tjugo utgivna böcker.

Jag gäspar mig genom det första kapitlet Kärleksdikt som varken får mig att känna eller reagera vid någon av dikterna. Inget nytt under solen, så att säga. I det andra kapitlet – Enkelheter, införlivade skriver Olin bland annat om en död fluga under skrivbordet och värk i vänstra foten. Kanske lite mer spännande än de bleka kärleksdikterna (som inte ens kändes som kärleksdikter) men nog behövs lite mer för att jag ska gå i gång på poesin framför mig. Jag läser vidare och hoppas på någonting mer i Olins diktuniversum och när jag kommit till dikten på sidan 21 börjar jag nästan ge upp att läsa mer i Solen installerad där Olin skriver:

”Att ha gott bröd till kaffet är en god sak
Att solen skiner är en god sak
Att få brev utan att vänta brev är en god sak

Att kunna älska någon är bra
Att ha något att skänka bort är bra

Att inte vara död är en god sak”

Är det bara jag som tycker att detta inte är så intressant lyrik att hänga i julgranen? Jag tvingar mig att läsa vidare och det tredje kapitlet råkar just ha titeln: Man måste fortsätta. Ja, det måste man om man är seriös recensent som jag försöker vara. Nej, det blir inte bättre fortsättningsvis genom Olins dikter i Solen installerad, där själva titeln på boken tycks vara det bästa med hela läsupplevelsen.

Det har blivit dags för den fjärde diktsamlingen för denna gång som är Min värld i världen (Schildts) av Benedict Zilliacus (1921-2013) från Helsingfors.

Det är första gången som jag bekantat mig med poeten Zilliacus och det är med spänning som jag läser Min värld i världen, där längre dikter och naturen uppenbarar sig framför mig.

Så här tänker jag om poesi. Poesin i komprimerat format ska ju kunna beskriva mycket med få ord. Vad Zilliacus gör att är att skriva mycket om mycket, dvs mer prosadoftande än poetiskt. Det är mer miljöbeskrivningar som till och från gnistrar till av lyrik, men som saknar ett djup som poesin i en hel del fall kan erbjuda.

Zilliacus skriver om skärgården och fladdermöss. Han skriver om romantiska naturvyer och båttrafik som får havet att pulsera. Det blir bara så tråkigt i längden att läsa Min värld i världen, då helheten av diktsamlingen känns så endimensionell. Författarskapet i sig självt är helt ok ang prosan som Zilliacus behärskar, men när det gäller poesin framför mig blir läsupplevelsen fattigare och mitt intresse svalnar ganska fort efter miljöbeskrivningar som mest smälter ihop i varandra..

Sist ut för 1992 är Catharina Östmans (Född 1961 i Åbo, numera bosatt i Vasa) andra diktsamling Månen vandrar efter debuten Elegi som kom ut 1990.

Jag har inte läst mycket, men lite av Östman tidigare och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av denna diktsamling som har över trettio år på nacken. Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad av den intensitet och glöd som Månen vandrar har.

Östman skriver om intensivt om månen och livet som speglas i den. I dikt nr III i bokens tredje kapitel läser jag bland annat:

”Skjut ner månen!
Släck ljuset som darrar
i nattens kropp!”

Ord och inga visor här inte. Diktjaget känns både vilt och rastlöst och utropstecknen faller som hagel från himlen över bokens sidor. Månen vandrar är uppfriskande läsning för att vara finlandssvensk lyrik från tidigt 1990-tal och Östman lyckas även skriva innovativt om Gud i några texter. Eller vad sägs om rader som dessa?

”Det gör ont.

Jag går ut i skogen och skriker.
Jag går hem till sängen och skriker.
Jag säger Gud Herre Jesus Kristus
och skriker.”

Månen vandrar är en diktsamling som gör mig nyfiken på att läsa mer av Östmans produktioner i framtiden.

Tyvärr lyckades jag inte intervjua någon av de poeter som jag skrivit om från 1992 och hoppas på mer intervju-lycka i nästa avsnitt som handlar om 1993 års finlandssvenska diktsamlingar.

Finlandssvenska diktsamlingar utgivna 1992 (enligt bibliotekstjänst i Vasa):

Arnaía kastad i havet – Märta Tikkanen
Reson och rim – Albin Harell
När flaggorna flög : tillfällesdikter av Lars Huldén
11 Finlandsvenska poeter – Red. Ekman
I mina hemliga gårdar – Gun Nygren
Samtal med en ängel – Gretel Silvander

Måla solar då – Barbro von Essen-Holmqvist
Ekot i skyn – Gunnel Högholm
Miraklet – Sven-Erik Klinkmann

Solen installerad – Ulla Olin
Den bevarade våren – Kaj Hedman
Dikter om Bellman / Lars Huldén
MIN VÄRLD I VÄRLDEN – Benedict Zilliacus
Månvass – Kurt Högnäs

Regnskog – Curt West
Hid – Gösta Ågren
Över mörkret stjärnorna – Erik Granvik
Foxtrot i svart – Elsa Boström
För upp en svan – Eva-Stina Byggmästar

En varg mäste dö i sitt eget skinn – Tom Sandell
Parkerna – Tua Forsström
Månen vandrar – Catharina Östman
Som om det fanns – Mårten Westö
Hamlet sade det vackrare – Henry Parland