Det här var ju en sympatisk diktsamling tänkte jag efter att ha läst ut Andreas Björstens senaste diktsamling Några kommer nära andra förblir borta som Fri Press bland annat skriver följande om på sin hemsida:

”Andreas Björsten, länge en av landets främsta estradpoeter, återkommer med ännu en diktsamling. Denna bok kan ses som en fortsättning på den föregående Dikter som porträtt, där poeten hyllar människor som har inspirerat honom genom åren.”

Det är med en sympatisk blick och en poetisk närvaro som Björsten skriver mycket om sina gamla poesikollegor genom åren i boken framför mig. I dikten Mina vänners positioner skriver Björsten inledningsvis:

”Peter Lindforss dyker upp när man
som minst anar det
med en oskriven dikt i bakfickan
och en mörkblå skepparkavaj från Filadelfiakyrkan
jag skulle säga att han var omvänd
om det inte hade funnits en sådan
kontinuitet i hans ögon
varje morgon en kopp kaffe
och ett toalettbesök i kyrkan
det gick att leva så också
idiotiskt att supa ihjäl sig
när det blivit vår”

Så kan det låta när Björsten reflekterar över sin gamla författarkollega och vän Peter Lindforss och hans livsöde…

Förutom att skriva inlevelsefullt om poeter som inspirerat poeten själv i fråga (som bland annat Lukas Moodysson, Poul Borum, Thomas C Ericsson och Håkan Sandell m.fl.), så får även parkinsonsjukdomen som Björsten insjuknat i, få ta del i diktsamlingen. I dikten Fågeln skriver Björsten om den nykläckta Parkinsonfågeln som tillslut blev en riktigt Parkinsonfågel, utan att bli för sentimental.

När jag läser vidare i Några kommer nära andra förblir borta, så uppskattar jag rubriker på dikterna som tornar upp i Björstens diktsamling. Någonting som jag annars tycker blir mer och mer ovanligt i dagens poesiutbud. Björnstens dikter pendlar mellan enkla titlar som Promenad, Vädret och Stipendiet till mer påhittiga rader som Bo Setterlinds namnteckning och En grogg med tandläkare A.O.

Några kommer nära andra förblir borta är kort och gott en småtrevlig diktsamling som känns ärlig och skriven från hjärtat. Björsten behandlar känsliga ämnen utan att bli för känslig och hela läsupplevelsen blir en positiv upplevelse och precis som förlaget skriver på sin hemsida, så känns boken som en fortsättning på den föregående Dikter som porträtt som jag även gillade mycket.