Hej Hesham. Kan du berätta lite om ditt förlag Alhambra och din roll som förläggare där?

– Det började med att en av våra allra första författare, egyptiern Naguib Mahfouz, belönades några månader efter starten med Nobelpriset 1988. Alhambra har publicerat ca 300 titlar sen dess, från historiska urkunder, flaggskepp som Fernand Braudels ”Medelhavet”, Ibn Khalduns ”Introduktion till världshistorien”, m.fl., till kokböcker och kinesiska tecknade serier.

Under nittiotalet satsade vi stort på populärvetenskap och det blev Alhambras Pocketencyklopedi, en serie med ett hundratal små faktaböcker. Den franska litteraturens historia från Renässansen till Surrealismen t.ex. täcktes av fem titlar i denna serie. Förlaget hade många översättare anknutna till verksamheten och utgivningstakten var hög, med ett tjugotal titlar per år som mest. Men nu tar vi det lugnt med ett par tre titlar per år, mest översättningar från den sufiska litteraturen.

Hur viktig är utgivningen av poesi på Alhambra?

– En tredjedel av vår utgivning består av skönlitterära översättningar och poesin har spelat en viktig roll däri. Ett tiotal översättningar av Adonis texter mellan 1987 och 2005 har tillsammans sålt mer än alla publicerade romaner på förlaget. Del 1 av ”Boken – Platsens gårdag nu” t.ex. sålde tvåtusen ex på tre månader och trycktes om. Mycket ovanligt för översatt lyrik. Men visst gjorde bokmässorna, teven och helsidesrecensioner på samtliga stora tidningar sitt.

Vad är din personliga relation till lyrik?

– Varje människa lyckas skapa två dikter under ett liv, hennes födelse och hennes död, allt däremellan är prosa. Jag vet inte mycket om lyrik, men poesin är äldre än prosan. Det fanns tider då allt sas med vers och rim, från morgon- till natthälsningen. Denna lyrisk-musikaliska dimension till tillvaron är en relik idag, poesin har blivit mer cerebral, men fått nytt liv i rapparnas konst. Poesi är vår enda chans och vårt enda medel mot den pågående avhumaniseringen.

Arabiskspråkiga poeter som du uppskattar mycket?

– Jag har nyligen publicerat två översättningar av Egyptens främsta poet under modern tid, Muhammad Afifi Matar (1935-2010): ”En hyllning till den vilda mumien” och ”Olika nyanser av Empedokles lära”. Böckerna har fått toppbetyg från Bibliotekstjänst och finns att låna på samtliga huvudbibliotek.

Mina favoriter? Ibn Arabi, Ma’arri, Halláj, Niffari, al-Fárid, andalusierna, Abu Nuwas, Rumi (som skrev på persiska), Shanfara, ibn Tufayl, Zuhayr, al-Mutanabbi, osv., samtliga helt okända av västerländska läsare, kanske utom Rumi, och samtliga från det arabiska språkets första ålder (600-1300 e.Kr.), tiden då religion och filosofi och vetenskap utvecklades och kläddes i arabisk språkdräkt. Arabiskan var den gamla världens latin under många sekel. Jag har försökt översätta en del av dessa storheter till svenska, det är vad jag ägnar mig åt numera.

Hinner du även läsa svenskspråkig lyrik och jag är speciellt nyfiken på vad du tycker om finlandssvensk poesi?

– Tack vare Torbjörn Säfves ”Fritänkarna”, en fantastisk antologi om svenska författare genom tiderna, upptäckte jag en viktig poet som var helt bortglömd, Johan Anders Wadman, Göteborgs Bellman, d. 1837. Jag publicerade hans samlade verk i en fyrahundrasidig volym under titeln ”Klang, Bacchi barn!” med noter till några av visorna på slutet. Märkligt hur en sådan poet kunde glömmas bort.

Jag har läst Södergran och Waltari! Ledsen, man kan inte hinna med allt under ett liv. Jag har dock publicerat två finlandssvenska författare för inte länge sen, Hillevi Furtenbach (Glömskans svarta snö) och Mikael Böök (Biblioteksaktivisten).

Avslutningsvis, vad har du för utgivningar på kommande på ditt förlag?

– Till hösten hoppas vi kunna ge ut ”Palestinska öden”, fyra essäer av den amerikansk-palestinske sociologen Salim Tamari som behandlar palestinsk kultur under osmansk tid och brittiskt mandat. Palestinsk historia är en vit fläck på kartan för de flesta. Vi har redan publicerat standardverk i frågan med David Hirsts ”Geväret och olivkvisten” och Richard Falks ”Palestinas horisont”.

Just nu kämpar jag med Ibn Arabis (1165-1240 e.Kr.) sonetter skrivna till hans stora kärlek, Nizam, men som han såg sig nödgad att ge en spirituell förklaring i ett tillägg för att inte reta sin tids lärda. ”Längtans och begärens tolk” beroende på var man vill lägga tonvikten, hör till världslitteraturens dyrbaraste texter. I den tar den store filosofen och mystikern död på bokstavlighetens förbannelse och öppnar nya vägar för sökarna. ”Platsen som inte bejakar det feminina är inte att lita på”, skrev han i sina ”Meckanska uppenbarelser”. Och i sonetterna förkunnar han: ”Kärlek är min religion. Mitt hjärta har öppnat sig för varje bild: en prärie för gaseller, ett kloster för munkar, ett tempel för gudabilder, en Kaba för pilgrimer…” Inte för inte kallades Ibn Arabi för ”Den största shejkhen” av sina anhängare, och ”den största vilseledaren” av sina förtalare.

Vi har också något för Alhambra så ovanligt som en roman, nyskriven på svenska, på gång (”Skogens mörka pelarsal” av Astrid Ericson). En skildring som utspelar sig på 1970-talet, där en ung tjej växer upp i en borgerlig malmöitisk familj, tidigt vill stå på egna ben och snart efter flytten hemifrån träffar en man som varit politisk fånge. I tidens anda försöker de sig på ett gröna-vågen-liv i de mörka skogarna i Småland, ett vägval som ska visa sig nog så svårt.

(Foto: Marie Westring, Aswan, södra Egypten)