Hej Anna. Det har gått ca fyra år sen jag intervjuade dig förra gången till Lördagssoffan: https://nickopoet.com/2019/04/06/poetens-lordagssoffa-52-anna-hallberg/

Vad har du haft för dig sedan dess och hur har du det nuförtiden?

– Oj, stor fråga! För fyra år sedan, i november 2019, hade pandemin inte ens startat, det känns som en evighet sedan. Båda mina svärföräldrar dog. Jag trodde att pandemislutet skulle innebära någon form av kollektiv glädjeyttring, en bättre vård- och samhällspolitik och en insikt om den konstruktiva kraften i det gemensamma.

Istället kom Rysslands invasionskrig, en ännu hårdare repressionspolitik och efter terrorattacken faller bomberna över barnen i Gaza. Det är mörkt. På ett personligt plan kom diktsamlingen Under tiden (2020) ut, jag läser och skriver som vanligt, det är jag tacksam för. Mitt liv är fint!

Du är aktuell med Yra, vakna! En solskenskoreografi. Berätta lite om bokens framkomst och vad kan vi som läsare vänta oss av den?

– Efter Under tiden, som var en tung bok att skriva, jag hade varit på flera begravningar och hela diktsamlingen är i någon mening ett slags rekviem, var jag väldigt mätt på död. Jag ville göra en ljus och frisk bok. Något med studs och nyfikenhet! Ett lätt läge. En öppnande rörelse. Något att förundras åt och kanske häpna över? Jag vet att vi pratade om Björling i den förra intervjun också, men han var viktig även här.

Några bra diktsamlingar du läst på sistone som du skulle vilja rekommendera mig och läsarna här?

– Det har givits ut mycket bra poesi i år! I många olika stilar och stämningar. Men om jag väljer tre så får det bli:

Det röda är det gränslösa, av Judith Kiros, Bonniers

Varseblivningar, av Krister Gustavsson, Lejd

Aftongata, av Aya Kanbar, Nirstedt/Litteratur

(Fotograf: Sofia Runarsdotter)