Jag kan inte sluta tänka på världen inuti världen. På ljuset bakom ljuset. På mörkret bakom mörkret och allting inuti det gråa regnet som faller ner från oktoberhimlen.

Vi lär oss uppfatta mönster när vi växer upp. Omgivningen lär oss hur saker fungerar och vad de betyder, efter hur samhället vi växt upp i har lärt sig det. Vi nickar och håller med tills någonting sker, som får oss att inse att allting inte är vad det ser ut att vara.

Våra fysiska sinnen är väldigt begränsade och inramade i vår 3-D verklighet. Fantasin och drömmarna är däremot nycklarna till ett större medvetande som kan hjälpa oss att se genom illusionerna.

Jag tror att vi som små barn såg saker och ting från ett betydligt verkligare perspektiv, än vad vi senare under våra liv har fått lära oss. I livets begynnelse kunde vi se hur saker hör ihop bortom begränsningarna och att det finns någonting mycket mer än vad blott ögat kan se.

På nåt sätt väckte poesin upp det insomnade barnet inom mig genom fantasin. Jag minns att jag som liten gosse med blond kalufs och spinkiga ben och armar, trodde helt och fullt ut att jag kunde göra vad som helst i livet bara jag bestämde mig.

Det tog inte många år innan de tankarna blev nermonterade och utbytta mot tvivel och ångest. Jag började hjärntvättas med idéer om att jag bara är en siffra i ett maskineri, där det är farligt att drömma för mycket av samhället runtomkring mig.

Tills jag tillslut började tro på det. Och ännu värre, tillslut började jag acceptera lögnen.

Sedan slet ångestens korpar tag i livsglädjen i mitt hjärta och jag föll allt djupare ner i ruiner av apati och meningslöshet. Jag ylade tillsammans med hungrade vargar i en saga med ett olyckligt slut. Jag virrade runt i labyrinter utan att hitta ut och överallt runtomkring mig såg jag hur alla osanningar försökte sluka det sista av ljuset inuti mig.

Världen runtomkring mig krympte ihop till en tegelsten i livsväggen som rädslan allt för ofta springer in i. Jag förstod tillslut att om jag inte tar mig ut ur denna livslevande mardröm, så kommer jag förr eller senare bli en skugga av den jag en gång varit.

Jag är precis som du som läser detta just nu unik. Ingen har samma fingeravtryck som någon av oss. Vi kan bli de som vi drömt om att bli i våra drömmar eller fortsätta vara slavar till rädslans skuggor som håller mänskligheten i sitt järngrepp.

Valet är mitt och ditt.

Ingen annans.