Hej Peter! Du är aktuell med diktsamlingen Misslyckad i en uggla (Förlaget, 2023). Vad kan vi läsare vänta oss från denna bok av dig?

– Misslyckad i en uggla beskrivs som en bok som har depression, uteslutning och ensamhet som teman. Samtidigt är den också en bok full av självironi och nonsens. På något plan är jaget i Misslyckad i en uggla en babblande nonsensgenerator därför att stället bokens jag befinner sig på är främmande och oigenkännligt till den grad att också språket är förvridet där. Därför är det här poesi som inte erbjuder igenkänning eller berörande läsning och ännu mindre några råd för hur man skall hantera illamående.

Att skriva poesi som erbjuder sådant kräver distans; en möjlighet att befinna sig utanför depressionen, ensamheten o.s.v. och att där utifrån kunna beskriva det som sker. I Misslyckad i en uggla finns bara innanför: depressionen är en bur.

Du är ju en etablerad poet som debuterade 1991 med diktsamlingen I ljuset. Vad skulle du säga är drivkraften i ditt skrivande av lyrik och finns det nån röd tråd som går genom dina böcker?

– Svåra och stora frågor som jag har skrivit ganska mycket om, så därför bara kort här. Drivkrafter: jag är naiv och tror att poesi på riktigt är någonting ytterst viktigt.

Men förutom att jag ärt naiv så lider jag också av hybris därför att jag tror att jag trovärdigt kan argumentera för att poesi är något ytterst viktigt. Och därmed finns det – förstås – en stark drivkraft för mitt skrivande. Om trådar: Det finns många trådar, röda trådar och trådar i andra färger, som går genom mina böcker.

Vad har du läst på sistone när det gäller poesi? Några diktsamlingar som du skulle vilja rekommendera?

– När jag skriver det här befinner jag mig på vårt sommarställe. Min mamma dog för tre år sedan och jag och min syster ärvde hennes och min pappas böcker. Många av böckerna gick till soptippen (en klumpig men ändå träffande bild för hur det gått för den svenskspråkiga bildade klassen i Helsingfors); mitt stadshem var redan från tidigare överfullt med böcker och det var omöjligt för mig att ta emot mera böcker.

De böcker jag trots allt kunde ta ur dödsboet förde jag till landet. När jag är på stugan brukar jag ibland plocka på måfå i hyllorna i vilka mammas och pappas böcker står. Eftersom min pappa var poet finns det bland böckerna en hel de poesi.

De senaste dagarna har jag med hjälp av plockmetoden läst bland annat Birger Sjöbergs Syntaxupproret och Hjalmar Gullbergs Terziner i okonstens tid. Om det hos Sjöberg ganska långt saknas syntaxuppror (och det var det upproret som gjorde Sjöberg lite aktuell på 1980-talet) så väcker syntaxen i Gullbergs terziner emellanåt förtvivlan; den är så konstifik och långsökt att jag som vanligtvis uppskattar svår och utmanande poesi ofta står helt hjälplös inför de här dikterna, vilket gör att jag känner mig som en usel läsare vilket i sin tur gör mig arg – på mig själv och världen.

Men om frågan vill ha svar på vilken nyare poesi jag läst på sistone så kan jag nämna Markku Paasonens nyutkomna Kaikki on tuhoutunut, en explosion av prosadikter som konkretiserar den utmanande och viktiga språksyn Paasonen framkallar i sin essäsamling Lykätty salamurha (våren 2023).

Peter bjuder även här på två dikter från sin senaste diktsamling Misslyckad i en uggla: