Det har blivit dags för det fjärde avsnittet av min serie om finlandssvensk poesi 1980-2000 och denna gång har jag läst fem diktsamlingar från 1983.
Först ut är Agneta Enckells (Född 1957) debutdiktsamling Förvandlingar mot morgonen (Söderströms) och det är minst sagt spännande läsning.
Jag läser diktsamlingens första rader där Enckell inledningsvis skriver:
”En dikt blir till/och dör/innan någonting hade hunnit/hända” och några rader längre fram i samma dikt: ”medan/långtradarna spräcker/asfaltsdofterna i kvällen/och/mina tår skälver”
Det är med dramatik och finess som Enckell målar upp ett intensivt diktlandskap i Förvandlingar mot morgonen framför mina ögon. Det händer mycket, väldigt mycket i poesin som brusar mellan bokens ca hundra sidor. Jag läser om både hermetiska ångestspiraler och ett vansinnesskratt i rymderna. Men mest av allt handlar nog Förvandligen mot morgonen om att vara människa och allt vad det innebär sett ur en livs levande diktlins.
Förvandlingar mot morgonen är kort och gott en diktsamling som jag gärna kommer tillbaka till fler gånger i framtiden.
Bok nr.2 är I måsens vinge bor en frihet av Karl-Erik Bergman (Född 1930 på Åland). Har aldrig hört talas om denna poet sedan tidigare och med tanke på den mörka, men ändå tröstfyllda skymningen på bokpärmens omslag (ink.titeln på diktsamlingen) antar jag att denna diktsamling innehåller en hel del poesi om naturen.
Efter några sidor läsning av I måsens vinge bor en frihet kan jag konstatera att fallet är som jag trodde. Bergman skriver om Bergen/skogarna/och havet, så man nästan kan känna hur naturen kliver in på besök i vardagsrummet. Jag fortsätter läsa och Bergman skriver:
”Jag älskade att gå i skogen.
Gick ofta barfota
i den mjuka, fuktiga björnmossan
i halvskymningen
under de skyhöga, täta granarna.”
Nog känns dikterna mer som dagboksdoftande prosa än poesi till en stor del i I måsens vinge bor en frihet, men Bergman skriver med både hjärta och passion om sin kärlek till det lanskap som omger honom och lyckas även väva in några tankeväckande rader om både politik och religion i sina texter.
Inget nobelprismaterial precis, men en stillsam och behaglig läsupplevelse måste jag ändå säga att I måsens vinge bor en frihet var för mig.
Jag går vidare från dikter om måsens vinge till nästa bok, där Agneta Ara (Född 1945) skriver på sidan 24 i diktsamlingen Korta stund (Söderströms):
”Du frågade varför
jag tycker så mycket om rödvin
Och jag svarar:
Den rätta färgen
blodets, kärlekens och revolutionens!”
Jag fortsätter läsa Korta stund och blir serverad rejält med feminism av ett smått aggressivt diktjag som inte är intresserad av hur man tvättar sitt kök med kristallsoda och vill inte äta monsterglass. Vad monsterglass är har jag ingen aning om, men tack vare poesin kan man ju alltid lära sig nya saker.
Förutom feminism med ett stort F, så skriver Ara även om att besjunga kärleken till arbetet/kärleken till våra barn i Korta stund. Jag kan nästan känna hur Ara måste ha tryckt hårt på tangenterna på skrivmaskinen eller pennan på pappret när dessa dikter skrevs. En kvinna som verkligen fick sagt det hon ville få sagt i sin poesi från 1983.
Diktsamling nr.4 för denna gång är Dagen vänder (Schildts) från en av de mer kända finlandssvenska poeterna i modern tid, som även skrivit en hel del prosa – Bo Carpelan (Född 1926 – Död 2011).
Carpelan debuterade redan år 1946 med diktsamlingen Som en dunkel värme, så han hade redan blivit varm i kläderna inför Dagen vänder som kom ut 37 år senare.
Tyvärr måste jag säga att Dagen vänder känns lite halvseg och tråkig. Carpelan är väl ofta rätt vardaglig i sitt poetiska språk, men här känns helheten lite mer oinspirerad än vad hans poesi brukar vara. Dikten Bara ett ljus speglar ganska mycket mina intryck av Dagen vänder där Carpelan skriver inledningsvis:
”Där finns ingenting nytt, bara träd strand vik.” Kanske är det så att jag automatiskt har så höga förväntningar av denna poet, med tanke på andra diktsamlingar som han skrivit som gett betydligt mer mersmak än denna bok. Försöker dock läsa med en sån neutral blick som möjligt, men nej, jag kommer aldrig riktigt in i denna bok hur mycket jag än försöker.
Avslutningsvis har jag läst September (Bonniers) av Tua Forsström (Född 1947). Forsström är en poet som jag uppskattar mycket poesi av, men inte September förren nu.
Forsström har den där lite magiska berättarrösten i sin poesi och dikterna i September gör mig inte besviken. Hon skriver på första sidan:
”Skriv ett brev om kärleks
brist: Glöm ditt namn
Glöm förbrytelsen, såren,
glöm de tomma åren i
Snödrottningens land”
När jag fortsätter läsa September kastas jag in i en förtrollad diktvärld av Nattviolsdiken, oktoberkallt regn och poetiska speglar som reflekterar hur vackert och omtumlande livet kan vara att leva. Forsström är lite av en mästare på att balansera allvar och djup, med sin egna stil som få finlandssvenska poeter kommer i närheten av.
Hantverksmässigt är September i en klass för sig själv och jag kan bara njuta av den helhet som Forsström lyckats snickra ihop i sitt diktverk från 1983. Den genomarbetade poesin av högsta klass som fyller bokens sidor inspirerar och jag har svårt att sluta sluka bokens innehåll, som känns som en delikat lyrisk trerätters meny för min dikthunger.
Bättre än så här blev knappast det finlandssvenska diktåret.
Här bjuder jag även på en färsk intervju med Agneta Enckell om hennes tankar om bland annat det gyllene året 1983…
Hej Agneta. För exakt 40 år sedan debuterade du som poet med diktsamlingen Förvandlingar mot morgonen och jag har ju redan diskuterat den boken och dina minnen från den tiden i en tidigare intervju med dig: https://nickopoet.com/2019/06/01/nickos-lordagssoffa-58-agneta-enckell/
Finns det någonting som du skulle vilja lägga till ang det svaret?
– Oj, 40 år! Det hade jag inte ens tänkt på. Eller jo, det passerade någonstans i hjärnans vindlingar tidigare i år, men glömdes… Tack! För påminnelsen…
Vill inte, eller klarar inte, att kommentera det svaret. Tror det får stå för sig. Men det kan man ju säga att sedan 2019 då jag medverkade i din lördagssoffa, har mycket hänt. En pandemi, en fruktansvärd och för alla totalt onödig invasion i närheten, och en som det verkar helt feltajmad tillbakagång i klimatarbetet, globalt.
Extremhögerns (och den konservativa högerns) bakåtsträvande i allt, och den ökande främlingsfientligheten…Vad blir följderna för mänskligheten när så många frågor ställs på sin spets?
Fastän allt det andra antagligen är en följd av klimatkrisen? På olika plan. Hur klarar vi att fokusera och att orka försöka lösa det här vi har att lösa? Varför ökar skepticismen och förnekelsen just när den gör mest skada? Hur påverkar dethär läget poesin?
1983 var det här nog inte en utveckling jag såg framför mig. I slutet av 80-talet, 5 år senare, när jag fick barn, tänkte jag, minns jag, att det var åtminstone en trygg och en allt bättre värld han föddes till… perestrojkan, avspänningen… Aningslöst? Felaktig tolkning? När man nu talar om 80-talet är det andra parametrar som gäller? Har funderat mycket nu på detta med perspektivskiften…
Kanske inte direkt svar på din fråga… Men nu känns det som att det är en annan planet vi skriver poesi på nu… fast jag är redan på väg bort från scenen…
Vad fick du för uppmärksamhet för din debutdiktsamling när den släpptes?
– Vad jag minns? Tror jag minns mottagandet som mer positivt än det i själva verkat var. Men övervägande ett gott mottagande. Gustav Widén skrev en lång och fin recension i Borgåbladet, minns jag. Däremot skrev Claes Andersson mera tveksamt i Hufvudstadsbladet, ganska ljummet, minst sagt, rätt kritiskt tror jag… Men har inte läst om dem. Andra har jag glömt.
I det stora hela minns jag det ändå som att debuten blev väl emottagen, och uppmärksammad, och följande bok fick också bättre recensioner… Men det här är alltså ett intryck som jag inte uppdaterat…
Överlag brukar recensioner inge mig en känsla av skam, jag undflyr dem på något sätt… läser flera gånger, men tar inte in dem, egentligen? Eller är det en efterhandskonstruktion?
Du har ju gett ut nio diktsamlingar totalt sedan Förvandlingar mot morgonen. Vad har varit drivkraften för dig att skriva poesi?
– Ja, nio diktsamlingar inklusive debuten (Oj, sorry jag räknade fel /Nicko). Drivkraften? ”i själva skrivakten händer något som inte annars skulle hända”… Eller: Skriver jag för att jag aldrig lyckas bli riktigt nöjd? Måste försöka en gång till. Vad var det jag missade? Vad saknar jag fortfarande?
Ändå: samtidigt som jag skriver rätt introspektivt så är det befriande. Jag vill befria mig, ändå handlar inte böckerna om mig, utan om att närma sig det man inte vet. Att närma sig något och samtidigt röra sig bort från det. I de senaste böckerna är det något i relationen till mina närmaste människor jag försöker närma mig, det i relationen som är oskrivbart, osägbart. Mellan människor.Fast det vet jag väl inte. Eller kanhända det är så enkelt att det är en strävan att känna sig tillhörig, för mig en sårbar och svår sak…
Det är några år sedan din senaste bok – (med eget namn, utan namn, ditt namn) kom ut 2020. Har du någonting nytt på gång?
– Jovisst. Ett manus på väg. Tredje delen i min ”tillägnans trilogi”, tillägnad mina föräldrar, Irma och Miki. Så gott som färdig. Eller färdig, säger de som läst. Den slutgiltiga versionen (hoppas jag) har jag tänkt lämna in alldeles i dagarna. Eller nytt och nytt: en ganska liten sak, men har jobbat med den länge, länge
Avslutningsvis. Vad är din relation till poesi från Sverige?
– Den sverigesvenska poesin är ju alldeles livsnödvändig för den finlandssvenska poesin, ja hela den finlandssvenska ltteraturen, konsten… Hur skulle vi klara oss utan den? Sedan kan man tänka olika saker kring olika riktningar i den poesin, som i all poesi…
Är inte hemskt språkkunnig heller, så följer inte så mycket poesi från andra språkområden, då blir den sverigesvenska poesin än viktigare…När jag var yngre var jag nog bättre orienterad, måste jag medge, med åren blir läsandet glesare och långsammare… liksom skrivandet…
När jag tänker efter är det främst kvinnliga poeter jag läser från Sverige… Ann Jäderlund är min favorit, alltid! Drabbar, alltid lika djupt…
Tack för att du tog dig tid för denna intervju Agneta och lycka till med skrivandet i framtiden!
Finlandssvenska diktsamlingar som utgivits 1983. (De jag kunde hitta via bibliotekstjänst i Vasa)
Björk, Elvi: Skuggor, dagrar : dikter
Hassel, Brita: MITT MÖRKER GÖR HAN LJUST : DIKTER
Banck, Barbro: Dikter, bilder
Lindén, Gurli: I tigerns öga
Björkman, Lolan: Dagar av blod och eld : dikter
Högholm, Gunnel: Solbarn : dikter
Wikman, Anita: Balladen om Siimas-Fii och Sjunga-Matt
Ågren, Erik: SÅNGEN OM BYN
Forsström, Tua: SEPTEMBER
Carpelan, Bo DAGEN VÄNDER : DIKTER
Nordgren, Ralf: JAG KAN INTE SÄGA FÖR MYCKET
Renvall, Viola: Ibland om kvällarna : dikter
Påwals, Per-Hakon: DU VET INTE ATT DU LER
Stenroos, Merja-Riitta: FRI MARKNAD
Bergman, Karl-Erik: I MÅSENS VINGE BOR EN FRIHET
Ara, Agneta: KORTA STUND
Enckell, Agneta: FÖVANDLINGAR MOT MORGONEN
Kåhre, Georg: SÖNDAG I VÄRLDEN
Kihlman, Christer: DE NAKNA OCH DE SALIGA
Österman, Ruth: OCH LIVET SKREV
Åberg, Sussi: VÄNNERS VÄRME
Björk, Elvi: Skuggor, dagrar
Hassel, Brita: MITT MÖRKER GÖR HAN LJUST
Nickopoet - Mer poesi till folket! 