Haiku och ännu mer haiku. Mig stör det inte, tvärtom. Minimalism är för det mesta min kopp te i lyrikens landskap och Birk Andersson ligger inte på latsidan när det gäller utgivningar av haikupoesi. Fri Press skriver bland annat följande om Sju sorters Haiku:

”Andersson är tillbaka med ännu en samling finurliga, anarkistiska och humorfulla haiku-dikter. De är skrivna utan strikta regler men med stor eftertanke och ett kritiskt öga på samhället. Här blandas allt ifrån svampplockning till julklappsrim, klimatförändringar och arbetsrätt.”

Jodå, Andersson haikar (kan man skriva så?) så det ryker i Sju sorters haiku som är uppdelad i åtta kapitel, där varje kapitel har en liten introduktion om olika teman som han behandlar i sin poesi.

Jag måste säga att det känns rätt behaglig att läsa sån ”lätt” poesi som Andersson skriver ibland. Poesi är ofta kanske lite tyngre (iaf det jag läst) på gott och ont, medan Anderssons haiku känns som pauspoesi ungefär. Jag tänkte citera en dikt per kapitel i Sju sorters haiku, så ni får en större inblick om vad Andersson skriver om.

Först ut från första kapitlet – Mångtydlig:

”segeltur
molnen driver
med oss”

Hehe. Jodå, nog har Andersson lite glimten i ögat i sitt poesirassel.

I följande kapitel – Komisk, läser jag:

”felspelande orkester
dirigenten biten
av en sommarplåga”

och i kapitel 3 – Kritisk, där Andersson bland annat skriver:

”första hjälpen
kanske
den sista”

Jomenvisst. Kapitel 4 – Traditionell:

”gravsättning
plötsligt öppnar
himlen sig”

Kapitel 5 – Specifik. Andersson fortsätter med gasen i botten och skriver:

”skogskyrkogård
skrämmande
fingersvampar”

Ni börjar väl få ett hum om Anderssons sätt att skriva så här långt? I kapitel 6 – Svit, skriver han efter rubriken Den svenska modellen:

”folkhem och ensamhet
kombinationen
förr för alla”

Ordet finurligt kommer ofta upp när jag läser Anderssons haiku. Tror jag måste försöka mig på haiku i framtiden och återkommer till detta framöver…

I det nästa sista kapitlet nr.7 – Julklappsrimning läser jag:

”utan möda
förvandlat fast
till flytande föda”

och avslutningsvis i det 8:e och sista kapitlet – Övrig, läser jag bland annat:

”vad vet äldre
om sorg
om inte allt?”

Det var nog även en av mina favoritrader från Sju sorters haiku som gav mig ett leende på läpparna och viljan att börja skriva haiku. Det är väl ett rätt schysst betyg? Eller med andra ord – en trevlig liten bok som speglar en av så många galaxer i poesins universum som aldrig någonsin tar slut (Så är det med det).