Finlandssvensk poesi 1980-2000 (1981)

Det har blivit dags för del två i min nya serie om finlandssvensk poesi under åren 1980-2000, där jag kommer välja ut några diktsamlingar från varje år och skriva lite om dem. Kommer även göra några intervjuer till och från med poeter som var aktuella på den tiden och denna gång har jag intervjuat Jan-Christer Wahlbeck.

Men först ska jag ge mina åsikter om diktsamlingarna som jag fått tag från denna tid. Först ut är Tillkortakommanden (Alba) av Claes Andersson.

Andersson var ju en av de större namnen i modern poesi från svenskfinland och han debuterade 1962 med ”Ventil” och en rejäl bunt diktsamlingar, prosa och översättningar fram till den sista diktsamlingen ”Det underjordiska utkikstornet” (2018) som blev hans sista bok innan han gick bort 2019.

(Jag lyckades göra en av de sista intervjuerna med Andersson, som ni förövrigt kan läsa här: https://nickopoet.com/2018/10/06/poetens-lordagssoffa-28-claes-andersson/)

”Tillkortakommanden” är Anderssons elfte diktsamling där han inledningsvis skriver följande:

”Det som blev ord i mig var
spår av nånting glömt jag
i det angränsande rummets
skymning sett dina läppar mumla”

”Tillkortakommanden” är uppdelad i sju kapitel, där bland annat titlar på dikter som Vänskap, Underjordiskt, överjordiskt och Nicos Bar 1-4 tornar upp på sidorna. Mina första intryck av diktsamlingen i fråga är att den känns flummig. Innehållet är en mix av dikt, dagboksdoftande frågeställningar och intensiva rader, som jag inte lyckas fånga helheten av.

Andersson brukar definitivt vara mer lättläst än i ”Tillkortakommanden” som är en diktsamling som gör mig både nervös och förvirrad. Det här var inte min grej så att säga.

Nästa bok som jag läst från detta år är ”Vardag”, utgiven på Författarnas andelslag (som var ett österbottniskt förlagskooperativ, verksamt 1973–2005) av den hittills okända poeten Stig Kankkonen för undertecknad.

Jag måste säga att jag blev överraskad av den kolsvarta dramatik som poppade upp under läsningen bland de fyra kapitlena under diktsamlingens knappa femtio sidor. Kankkonen skriver om livet och hur det kan bli så fel innan livet ens börjat leva och målar upp en dyster verklighet några sidor in i ”Vardag”:

”Via
barnhem
uppfostringsanstalt
ungdomsfängelse
haltar du fram bland
slitna drömmar i en urkramad
verklighet.”

Jag inser ganska fort att mycket av den poesi jag tagit del av i denna nystartade serie är ganska grå och tung och Kankkonen bidrar med sitt strå till myrstacken. Jag läser vidare i ”Vardag” och tar del av diktjaget som färdas från en obehaglig ensamhet och vidare till en grym verklighet, där välkomnande av liv och framtid faller bort i ett skuggkallt rike.

För att citera mer av innehållet i ”Vardag” på några rader, så passar det nog bra med början av den namnlösa dikten på sidan 32 där Kankkonen skriver:

”Bakom husen kämpar
solen ör att hålla
sig uppe.
Grapefärgen visar redan
att den gett upp hoppet.”

Hoppas Kankkonen mått bättre själv än diktjaget i ”Vardag”, för annars förstår jag inte hur han skulle stå ut så mycket länge till efter denna blytunga ångestresa till lyrikens mörkaste vrår.

”Vardag” är nog en av de tyngsta och mest deprimerade diktsamling jag någonsin läst. Att kunna skriva så här mörkt kräver nog en hel del egna erfarenheter inom ämnet.

Efter att ha återhämtat mig från resan i Kankkonens mardrömska poesilandskap , blev det dags för att rannsaka Märta Tikkanens ”mörkret som ger glädjen djup”.

”mörkret som ger glädjen djup” är en diktsamling som handlar mycket om en relation, där ”jag” och ”du”, ”mej” och ”dej” är ord som upprepas om och om igen i en labyrint av en mindre lyckad relation.

Känner mig helt oberörd av dikterna i boken och diktspråket är för rakt på sak och lämnar inte mycket över till fantasin. Jag får kämpa mig fram för att ta mig genom ”mörket som ger glädjen djup” (vilken glädje? Finns det nån sån i boken?) och när jag tagit mig till den sista 120:e sidan känner jag en tacksamhet över att den här diktsamlingen äntligen är slut. Tikkanen 1981 funkar inte för mig. Jag vill bara till nästa bok, helst med formel-1 fart och glömma det jag nyss läst.

Hur står det då till med ”Mognades opera” av Jan-Christer Wahlbeck från samma år?

Mina intryck av ”Mognades opera” är att den är den helt klart mest intressanta boken hittills av de jag läst från året i fråga. Wahlbeck är snudd på militäriskt intensiv i upplägget av sin poesi, där jag som läsare kastas in fyra raders dikter som rymmer en hel del djup och bredd.

Wahlbeck skriver om allt från ”Rasande av antikens modiga visdom” till ”åkrarnas blåklint”. Det blir aldrig trist bland raderna och som läsare undrar jag vad som ska komma härnäst.

Wahlbecks diktspråk känns levande och fräscht och lite tidlöst som bra lyrik borde kännas. Fyra av fem stjärnor skimrar till på Nickos lyrikhimmel efter läsningen.

Sist ut av mina reflektioner av poesi för denna gång blir av ”Nävergrottan” av Helge Englund.

På baksidan av bokpärmen som är prydd av ett allvarligt och skäggfyllt porträtt ( i äkta tidigt 80-tals stil) av Englund (som enligt texten är ”Jägare och författare, tidsmedveten naturälskare”) står det även: ”Nävergrottan – ett skydd mot hårda törnar, ett minne att bevara. Någonting att gömma alla sorger i.”

Englund vill inte vara sämre än sina poetiska olycksbröder och systrar från forna dagar. I den namnlösa dikten på sidan 24 skriver han:

”Idag kom Alma
hem från sjukhuset
och jag tänkte
att nu måste hon vara
försiktig
så att hon inte
bryter det andra
benet också.
Halkan är så svår i höst
och kvällarna
är svartare
än de brukar vara.”

Men tonen förändras under läsningens gång i ”Nävergrottan”. Naturen blir en återkommande tröst för diktjaget som drömmer sig bort från ångestens källor och vidare till ”vildmarkens närhet” och ”Dagar som smultron på ett strå”.

Englund diktar smått passionerat om sin förälskelse till naturen, där klicheérna i den poetiska språkdräkten kanske är lite för många för sitt eget bästa.

Så kan det gå när man tar del av finlandssvensk poesi från tidigt 80-tal. Man vet aldrig vad som lurar bakom sidorna.

Som avslutning på detta avsnitt har jag fått en intervju med J-C Wahlbeck som ni kan läsa härnedan. Det svartvita fotot av J-C är från baksidan av ”Mognadens opera” och den äldre versionen av honom är taget av Johanna Wahlbeck.

Hej på dig Jan-Christer. Det är ju några år sedan din diktsamling ”Mognadens opera” kom ut. Vad har du för minnen kring den här tiden och boken i fråga?

– ”Mognadens opera” var min tredje diktsamling. För mig var det höjdpunkten av en slags estetiskt förtätad och visuell lyrik. De flesta av dikterna hade fyra rader och var skrivna med en gammaldags skrivmaskin så att varje rad hade lika många slag och mellanslag men så att sista radens punkt hamnade utanför ramen.

Dikterna var som miniatyrtavlor av Paul Klee där varje bokstav hade en egen färg och både vokalerna och konsonanterna måste vara kopplade till varandra så att de bildade ett mönster för ögat.

Efteråt fick jag på en utställning om gammal japansk kultur veta att i Japan för många hundra år sedan fanns det en ritual där man med fyra käppar i marken och rep emellan dem bildade ett rektangulärt utrymme där högre makter kunde sjunka ner. För mig personligen var tiden då jag skrev dikterna i Mognadens opera en tid av förälskelse och nyfunnen kärlek.

Har du läst nån eller några av de andra diktsamlingarna som jag skrivit om från 1981 och vad är dina åsikter om dem isåfall?

– Jag tycker mig minnas att jag läste Claes Anderssons ”Tillkortakommanden”. Som vanligt var hans röst en kombination av mänsklig värme och samhälleliga ställningstaganden.

Hur skulle du beskriva det finlandssvenska poesiklimatet 1981?

– Jag har alltid varit en slags skönlitterär outsider, som följer den medvetna och omedvetna logiken i mitt eget skönlitterära författarskap utan att höra till någon grupp, riktning eller skola.

Huvudsakligen sökte jag inspiration från andra författares böcker under gymnasietiden 1964–67 och senare 1973–79, men inte så mycket från samtida verk som från klassiker: Edith Södergran, Gunnar Ekelöf, Pablo Neruda, Franz Kafka, Rainer Maria Rilke osv.

Kanske någon annan kan se samband mellan mitt författarskap 1981 och det finlandssvenska poesiklimatet men inte jag.

Var poesin bättre förr? Många som blir äldre (ink. jag själv tycker ju mycket var bättre förr…dock inte allt…) men hur är det med poesin?

– Med poesismak är det lite på samma sätt som med musiksmak. Ibland tilltalar gamla verk och ibland samtida verk. Vad som är bra poesi är en ytterst personlig fråga och för varje människa kan det ändra sig från år till år. Någonting som är tragiskt är i varje fall det faktum att etablerade förlag i dag publicerar mycket mindre poesi än tidigare.

Avslutningsvis, skulle du vilja dela med dig en dikt från ”Mognadens opera” till läsarna?