Hej på er alla vänner av poesi! Här är första avsnittet av totalt 20 avsnitt framöver där jag kommer skriva om finlandssvenska diktsamlingar från år 1980 fram till 2000.

Jag kommer försöka ge er läsare en överblick över några av de utgivna diktsamlingar från varje år som gått sen 1980 samt göra en del intervjuer med poeter som var med i svängen på den tiden.

I mitt första avsnitt av Finlandssvensk poesi åren 1980-2000 har jag hittat fyra diktsamlingar som är utgivna 1980 som jag ska skriva om här. Har även gjort en intervju med poeten Tomas Mikael Bäck som inte bara är poet sen tidigt 70-tal, utan även varit recensent och litteraturkritiker back in the good old days…

Först ut bland böckerna som jag djupdykt i är Tills vi äger våra liv av Tomas Mikael Bäck (Boklaget) som är Bäcks fjärde diktsamling sen debuten Andhämtning (1972). Tills vi äger våra liv är stillsam läsning som handlar om ensamhet, nattkyla och en ylletröja. Men även om skönheten i några alexandrianska bakgators fladdrande ljus.

Bäck skrev betydlig längre dikter 1980 än vad han skriver i nutid (mer minimalist på senare dar) och jag tycker båda koncepten fungerar bra. Det finns även en melankolisk ton i Tills vi äger våra liv som gnistrar mellan raderna genom bokens dryga femtio sidor som även behandlar livet, döden och klasskamp.

Bäck skriver inledningsvis på sidan 37:

”Jag har döden som huvudkudde,
vem har inte det?”

Bäck känns som en rätt trygg poet och Tills vi äger våra liv är en inspirerande bok som håller tidens test med sina fyrtiotre år på nacken.

Den nästa diktsamlingen som jag tagit del av är Intill dig (Författarnas Andelslag) av Lolan Björkman (som lämnade jordelivet 2022).

Intill dig är Björkmans andra diktsamling efter debuten Sekunder av klarhet (1974, Författarnas Andelslag) och precis som i Bäcks Tills vi äger våra liv, finns även melankolin som en huvudingrediens i hennes poesi.

Björkman skriver på sidan 4:

”Inte heller vinden
finner ro
och suset i skogen
dör aldrig.
Så är det när
kärleken är utan hem.”

Längtan, samvaro och ångest är några av de andra kryddorna i Intill dig och till och från överraskar även hoppet mellan raderna. Det finns en fridfull ton bortom den tillfälliga dimman som kryper fram genom boken. Björkman skriver vidare:

”Varje dag
en ansträngning.
Den stora tröttheten,
vila i väntan
på den milda döden.”

Från Lolan Björkman och vidare till Gösta Ågren som gav ut Dikter i svartvitt (Eget förlag) 1980. Ågren debuterade redan 1955 som poet med diktsamlingen Kraft och tanke och var ingen ”nybörjare” som poet för 43 år sedan.

Dikter i svartvitt är en sextiotvå sidor lång diktsamling som skiljer sig rätt mycket från de två övriga böcker som jag recenserade nyss. Ågren vrider och vänder på sin poesi och förvandlar den till lyrisk hjärngympa. Jag läser dikten Liv och gråt, där Ågren skriver:

”Att gråta är
de svagas sätt
att leva.
Att leva är
de starkas sätt
att gråta.”

När jag läser Dikter i svartvitt får jag följa med ett diktjag som mer än gärna delar med sig nycklar till hemligheter om livet som kan vara värdefulla. Att man t.ex. att eliten i samhället lär folket dumhet, så de inte kan komma upp till deras nivå. Att man måste vara modig för att våga leva osv.

Det kan bli lite för mkt av det goda i dessa poetiska lektioner för min del. Dikterna i sig själv är det inget fel på och de flesta håller måttet, men helheten känns lite som att gå på en föreläsning om livsvisdom som kanske en hel del redan känner till sen tidigare? Eller kanske folk hade mindre koll på 1980-talet hur saker och ting fungerade, när de inte hade orklen Google och AI?

Dikter i svartvitt är nog inte en av Ågrens bättre diktsamlingar som jag läst. Men den har trots allt sina poänger.

Avslutningsvis har jag läst En verklig dröm av Kaj Hedman (Schildts) och det är hans uppföljare till debuten Morgonen har vaknat (1977, Schildts).

Hedmans poesi är lite mer lättillgänglig än resten av gänget från 80-talets lyrikkatalog som jag plöjt genom. Inte för att ämnena han behandlar som t.ex. : ”Jag lägger mig sjuk/så att du måste sitta vid min säng,/jag dricker mig full/så att du måste bära mig hem./ och ”Det finns fortfarande mycket man inte får
tala om,/Till exempel det här med psykiska störningar.”

Hedman skriver lättsamt om svåra saker som psykisk ohälsa och och olycka, varvat med ”moln som blommar på himlen” i En verklig dröm.

Kärlek, barndom och längtan efter medmänsklighet finns även som ingredienser i den knallröda boken framför mig. Helheten av En verklig dröm känns lite vinglig, men hjärtat för själva poesin lyser så starkt mellan raderna att jag inte ids klaga på nåt mer. Boken fick mig att tänka efter på hur världen har förändrats så lite och samtidig så mycket sedan 1980, vilket också är ett plus i kanten.

Så var har det här blivit dags för den utlovade intervjun med Tomas Bäck som jag skrev om i början av reportaget.

Hej på dig Tomas. Vad minns du från det poetiska klimatet i svenskfinland 1980 när din fjärde diktsamling Tills vi äger våra liv gavs ut?

– Det poetiska klimatet var för mig som sysslade mest med en eftermodernistisk poetik rätt frustrerande. Helst skulle man skriva som Pentti Saarikoski. Andra knäsatta var Bert Brecht och Pablo Neruda. Övriga diktare fanns inte!

Vad skulle du som både poet och f.d lyrikrecensent säga är de största skillnaderna på finlandssvensk poesi för 40+ år sedan och i nutid?

– Idag är klimatet mindre nivellerat. Mångstämmighet råder. Det kan man vara glad över.

Hur är dina känslor för Tills vi äger våra liv idag?

– Att ge ut på Boklaget innebar slut med det hemlighetsmakeri som rådde på etablerade förlag. I stället blev det ett kollektivt och engagerat arbetssätt. Dikterna i Tills vi äger våra liv präglas innehållsmässigt av naiv optimism. Svårare idag, efter pandemi och invasionskrig, att hysa positiva känslor om befrielse på personligt och samhälleligt plan.

Du har ju blivit mer minimalist som poet på äldre dagar. Vad är det som tilltalar dig med färre ord och meningar i dina dikter nuförtiden?

– Man skalar av onödigt. Som Björling lärt: avskaffa omening.

Har du koll på hur många diktsamlingar du gett ut sen debuten Andhämtning (1972) och har du nåt nytt på gång?

– Jag räknar, men fingrarna räcker inte till. Två dussin? Jag har en bok som kommer ut i oktober 2023, Alls ingenting.

Ok. Den ser jag fram emot! Tack för att du ställde upp på intervjun och ha en trevlig fortsatt sommar!

Det här var alltså första avsnittet av min serie om finlandssvensk poesi från 1980-2022. Nästa avsnitt kommer när ni minst anar det och målet framöver är att återkomma med denna serie utan allt för stora tidsglapp.

(Foto på Tomas av Anita Bäck)