Det har blivit dags för det 100:e avsnittet av Lördagssoffan och dagens gäst är Mattias Björkas från bandet Vasas Flora och fauna som har gett ut skivorna ”Släkt med Lotta Svärd”, ”Veneziansk afton”, ”Strandgut” (tyska versioner av låtar från de två första skivorna) och ”Möte med skogsgardisterna” som kom ut i år.

Mattias har även gett ut boken ”Vasas flora och faunas atlas” tillsammans med fotografen Thomas Ekström. Soffan är därmed avklarad för denna gång och om det blir någon fortsättning på projektet får framtiden visa. Allt har sin tid och plats.

 

Välkommen till Lördagssoffan Mattias! Vad är poesi för dig?

– Det låter säkert naivt, men jag skulle säga att romantisering och poesi är nästan synonymer för mig. ”Nu ska jag sätta mig ner och läsa ett stycke romantisering”, alternativt ”nu ska vi inte göra poesi av arbetsförhållandena i koboltgruvan”.

Vad tänker du om du hör en låt som är fantastisk till musiken, men som har helt oinspirerad lyrik. Väljer du bort sådan musik automatiskt eller kan du förtränga texterna och bara fokusera på musiken isåfall och lyssna vidare?

– Snarare blir det väl så att texten blir inspirerad per automatik av fantastisk musik. Eller att så blir musiken ofantastisk och jag ser ingen anledning att lyssna på den mera.

Hur viktiga är texterna i din musik? Är det 50/50 med musiken eller?

– Jag kan inte se det på det sättet. Texten är musiken, och musiken texten. Och det är inte någon teori jag läst, det bara känns så.

Jag har ju haft fler besök av artister från Österbotten i Lördagssoffan, bland annat Månskensbonden, Rickard Eklund och Håkan Streng som sjunger på dialekt som även du gör. Rätt olika prylar musikaliskt, men ändå väldigt lika ang att sjunga på dialekt. Vad hade du för funderingar innan du släppte nån låt på dialekt? Trodde du att det skulle gå hem hos publiken i den skala som det gjort?

– Det nog bara för att jag kände att jag måste tuffa till mig lite, låta mindre prydlig och magistral. Jag trodde nog att det skulle kunna gå hem, absolut, det var något med tonfallet som jag kände att föll på plats då.

Diktsamlingar du gillar?

– Jag kanske är hemmablind, men Ralf Andtbackas Potsdamer Platz var fin och brutal.

Låttexter som inspirerar dig och som du kan lyssna på om och om igen?

– Nå, jag kan säga som så att trots att jag skulle påstå att jag själv inte känner nån svidande hemlängtan så svider det ofta till när jag hör på sånger som handlar om flytt av nåt slag, och konsekvenserna av den.

Jag går sönder varje gång jag hör Cesária Evoras ”Sodade”, som utspelar sig inom den
arbetskraftmigrationen från Kap Verde. Samma gäller ”From Clare to Here” som handlar om ett grupp irändska arbetare på något bygge i London.

Vad är receptet för en riktigt bra låttext? Kan du dela med dig lite visdom över ämnet?

– Det ska vara ord som är skojiga att sjunga, det är det enda hållbara tipset jag kommer på!

Avslutningsvis, du har ju även skrivit en alternativ atlas över Österbotten, där även noter finns med till en del av dina låtskatter. Hur känns det att publicera t.ex. noveller som du har med där, utan att texterna kan bäras upp av musiken som är en så stor del av dig? Tror du att du kommer skriva nån diktsamling eller roman i framtiden?

– Ja, det är svårt att försöka hitta musikaliteten enbart i texten. Dessutom märker jag att jag har ett stort problem när jag skriver: idealet är att skriva kargt och vindpinat, men mina texter tenderar att bli mer dråpliga kåserier. Mina skrivprocesser blir en kamp mot putslustiga infall, så nej, är nog inte redo för någon diktsamling eller roman.

(Foto: Anna Drvnik)