April är ett löfte som viskar i sprickorna.
Vi lyssnar ändå.
Av gammal vana.

Ljuset har slutat följa regler.
Det dröjer vid fönstren,
sjunger genom rummen,
som om det letade efter något
som inte längre finns.

Staden tinar fram i etapper.
Mörka fläckar, grus,
rester av något som en gång levde.

Luften luktar jord och uppvaknande.
Som om marken öppnat sig
och inte riktigt vet varför.

Vi klär oss fel varje dag.
För varmt, för kallt,
som om kroppen tappat minnet
av hur man gör.

Snön dör långsamt.
Den sjunker undan
utan att göra motstånd.

Det droppar från taken
som om husen långsamt tömmer sig själva.
Ingen säger något.

Människor rör sig annorlunda nu.
Som om de lyssnar inåt
efter något som börjat röra sig igen.

Vi säger “nu vänder det”
lågt, nästan försiktigt,
som om något kunde höra oss
och ändra sig.

Fåglarna återvänder
med röster som skär genom luften,
som minnen man inte bett om
men ändå känner igen.

Kroppen vaknar ojämnt.
Något sträcker sig mot ljuset,
något annat dröjer kvar i skuggan.

Gamla känslor stiger upp
ur marken,
dämpade,
men inte försvunna.

April är ett försök till försoning.
Försiktigt,
nästan skört,
och ingen verkar riktigt övertygad.

Och ändå
öppnar vi fönster,
släpper in det kalla draget
som om det bar med sig något.

Vi står kvar en stund.
Lyssnar.

Som om något håller på att börja
eller ta slut.
Vi vet inte vilket.