Det ligger ett papper på bordet
som om det väntar på beröring.

Pennan rör sig först när rummet tystnar,
när kylskåpets surr blir en ocean
och lampan ett ensamt månsken
över köksbordets kontinent.

Jag skriver inte för att säga något,
utan för att förstå
vad jag själv försöker säga.

Orden kommer som steg i snö.
Jag försöker följa
något som rör sig inom mig.

Ibland är en rad bara en spricka,
ibland en öppning
till ett rum jag inte visste fanns.

Och där inne:
en stol,
ett fönster,
ett hjärta som slår i någon annans bröst
men låter som mitt.

Poesin är det som händer
när världen lutar lite
och vi inte faller
utan börjar lyssna.