”allt som dör blir text till slut”

jag lämnar märken på bordet
mörka ringar av tid

kaffet kallnar
en skugga i koppen

jag tänker
att det är så man försvinner

först lite långsamt
sen utan ljud

disktrasan luktar
som ett minne jag inte vill ha

allt som rör vatten
ruttnar

jag tänker på kroppen
som också samlar mögel av dagar

ett tunt lager av avslut
som aldrig riktigt sköljs bort

jag torkar fönstret
för att se bättre

men ser mest damm

kanske är det min egen andning
som fastnat där

mellan ute
och inne

jag glömde vattna blomman

nu står den där
som en påminnelse om skuld

varje kronblad
ett förlåt

men jag kan inte slänga den

jag vill se den vissna färdigt

som om det fanns något vackert
i det som slutat försöka

nästan slut på mjölken

jag ser bäst-före-datumet: från förrgår

dricker ändå

det mesta i mig
har också gått ut

men håller fortfarande ihop

en sorts tyst triumf

att förfalla långsamt
med värdighet

mellan andetagen
bor något som väntar

som en dörr
som redan står på glänt

jag märker det
när rummet blir stilla

när klockan tickar
lite för tydligt

när kroppen plötsligt känns
lånad

som om någon annan
ska hämta den snart

döden börjar inte
när hjärtat stannar

den börjar långt tidigare

i små sprickor

i saker som slutar svara

i dagar
som inte längre minns varför de började

jag tänker ibland
att döden föds tillsammans med oss

som en tvilling

den växer i skuggan

äter av våra timmar

lär sig våra vanor

sitter tyst i rummet

och väntar på sin tur

ibland känns världen
som ett maskineri

allt räknas

allt sorteras

allt sparas

skärmen säger
att allt fungerar

men jag ser ändå

små fel i systemet

ett ögonblick stod det

error

på skärmen

jag tänkte:
äntligen något ärligt

för det mesta fortsätter allt

som om inget händer

maskinerna arbetar
utan sorg

utan minnen

utan rädsla

men vi

vi samlar allt

som sediment

lager på lager

av dagar

av ansikten

av ord som aldrig riktigt blev sagda

ibland känns språket
som något som redan är på väg bort

ord lossnar

som löv i november

jag säger mitt namn
men det låter främmande

kanske är vi alla
bara är tillfälliga uttal

av ett större tystnad

och när kroppen till slut
börjar ge tillbaka

det den lånat

kommer naturen
utan brådska

I framtiden bygger en fågel
ett bo
i det som en gång var
min bröstkorg

vinden går genom revbenen

som genom ett öppet hus

gräset lär sig mitt namn

maskarna
mitt ansikte

allt återgår

inte som förlust

utan som rörelse

cirklar
som aldrig riktigt stannar

till slut finns bara

något som liknar ett rum

efter musik

ljudet har gått hem

men väggarna minns takten

och någonstans
i det som en gång var jag

ligger en sista mening

och väntar

allt som dör
blir text
till slut

(Nyskriven dikt 11.3.2026)