Linda Zilliacus (Född 1977 i Helsingfors) är en finlandssvensk skådespelare och teaterchef som är gift med skådespelaren Tobias Zilliacus. Zilliacus utbildade sig vid Teaterhögskolan i Helsingfors, där hon tog magisterexamen i scenkonst 1999.

Hon har haft en lång karriär inom film, tv och teater och har varit verksam som skådespelare sedan slutet av 1990-talet. Hon är bland annat känd för sina roller i filmerna Ondskan (2003) och Om Sara (2005).

År 2025 tillträdde Linda Zilliacus som teaterchef för Wasa Teater i Vasa, även om hon fortfarande har kopplingar till Helsingfors där hon tidigare bott.

– Vara Sten (Söderströms, 1996) av Susanne Ringell

”Vara Sten” av Susanne Ringell fascinerar och överraskar mig redan i upplägget. Som titeln antyder handlar hela diktsamlingen om hur det är att vara en sten, på en åker, i en värld av förändring. Säden på åkern, människorna som brukar jorden och barnen som leker förändras. De växer, våndas och dör. Till och med sandkornen på vägen förflyttas och förnyas, fastnar i en skosula eller ett däck och färdas långa vägar. Stenen står kvar. Den upplever allt som händer omkring sig med ett stoiskt lugn och värdighet.
“Vara sten. Vara vänta och inte växa.”

Att kunna byta infallsvinkel och se situationer ur olika perspektiv är viktigt för mig. Varje rollarbete jag gör kräver en synvinkel som inte är min egen. För att förstå människorna omkring mig, deras situation och behov försöker jag se världen ur deras perspektiv. Jag har övat mycket på det här. Löst konflikter. Spelat allt från traktor till prinsessa. Satt mig in i chefsrollen på Wasa Teater.

Hur det är att vara sten hade jag däremot inte satt mig in i tidigare.

Ringells majestätiska sten ligger på en åker, uråldrig och självklar och förundrar sig över det som sker. Hon irriterar sig på de fisförnäma sädesaxen som växer på fälten kallar dem “fnax” och “åkerlollor utan vyer”. De vajar och svajar som nippertippor.

“Kommer och går, hinner inget förstå”. (Vara Sten, Susanne Ringell, sid 7.)

“Tröttsamma dessa ständigt satta i förvandling. Många och överallt. Tunga att titta på, tunga av sitt svällande förutan slut. Koketterar. Svassar och växlar stass stup i ett. Inte håller de form, och inte håller de färg. Blågrönt blir gröngult och gulgrönt brungult.
Det är stressande.” (Vara Sten, Susanne Ringell, sid 9.)

Med en syrlig humor ser stenen hur åkern och hela byn förändras. Stenens syn på människorna och deras sysslor, lustar och problem är varm och medkännande. På något sätt känns det lite betryggande. Kanske vi inte är så små och ensamma som vi tror. Vi lever ju bland uråldriga stenar som omger oss med ett beskyddande lugn.

“Och sten tiger och tar emot, har ingenstans att gömma sig, vill inte heller. Kan inte.
Kan inte överge ensam dam i trångmål. Vara sten. Stå pall. Det går över. Allt går
över. “ (Vara Sten, Susanne Ringell, sid 110.)

(Foto: Frank Unger)