Andreas Chadien, född 1974 i Göteborg, är musiker, låtskrivare och poet. Han har bland annat varit sångare i visorkestern Lilla Bäcken och har på senare år etablerat sig som soloartist. Parallellt med musiken har Chadien också arbetat med lyrik och förra året gav han ut sin andra diktsamling Att ta hämnd på sig själv (Poesiwerken Publishing, 2025).

I den här intervjun berättar han om sitt skrivande, poesin och hur orden rör sig mellan musik och dikt.

Hej på dig Andreas. Du är akutell med diktsamlingen Att ta hämnd på sig själv. Det är inte en helt lätt bok att läsa och antar att den var ännu svårare att skriva med tanke på att boken kretsar kring minnen av din gamle vän Anders Göthberg som tog livet av sig 2008. Hur terapeutiskt var det att skriva den här diktsamlingen för dig?

– Hej Nicko, nej, den var verkligen inte lätt att skriva. Jag har skjutit upp författandet av denna bok i minst tio år. Till slut blev det jobbigare att fortsätta skjuta på skrivandet än att faktiskt sätta sig ner och börja jobba. Det var absolut terapeutiskt att skriva den. Att påstå annorlunda vore att ljuga. Framförallt tror jag att arbetet med boken hjälpt mig att acceptera att detta har hänt. Och att det hände min vän men också att det hände mig. Men det var inte av terapeutiska skäl som jag skrev. Jag skrev den för att jag tyckte den borde finnas. Det kändes viktigt att den skulle få bli till.

Vad fick dig att ta beslutet att skriva Att ta hämnd på sig själv och hur kändes det när boken var klar?

– Ja, det blev helt enkelt för betungande att fortsätta låta bli. Jag har ända sedan Anders bortgång vetat att jag vill skriva, att jag behöver skriva av mig om det som inträffat. Men samtidigt vetat att det skulle bli hemskt tungt och antagligen inte det minsta lustfyllt. Och kanske också helt fruktlöst. 2018 hade jag lyckats skriva en sång som heter Svarta vatten. Den handlar delvis om Anders bortgång. Men idén om en längre sammanhållen dikt ville aldrig släppa taget. Paralellt med detta pågick förstås livet som vanligt och skrivandet också. Jag har alltid varit mycket fascinerad av form, och en dag ramlade jag över sonettkransen. Det var när jag förstod att dikten om Anders skulle kunna vara en sonettkrans som jag kunde börja jobba. Det var väldigt avgörande inser jag nu. Det blir ofta så när jag jobbar. Det är när formen faller på plats som språket ger vika och en framtida färdig dikt plötsligt känns som en faktisk möjlighet.

Sen misslyckades jag ju med att skriva en riktig sonettkrans men det var lika bra det. Det var till och med meningen. Verkar det som. Författarens misslyckandet går hand i hand med diktjagets misslyckande.

När boken var klar kändes det overkligt. Det känns fortfarande overkligt att den finns. Jag vågar knappt öppna den i rädsla för att det ska visa sig att sidorna är tomma. Eller bara dåliga. Faktum är att det var nära att den faktiskt inte fanns. Jag lyckades tappa bort alla böcker på vägen ner till släppfesten på Litteraturhuset här i Göteborg. Jag glömde kartongen på hållplatsen. Som tur var stod den kvar när jag hade kommit på misstag och återvände en stund senare.

Var det svårt för dig att vara så personlig i ditt skrivande som jag antar att man behöver vara i en diktsamling som denna?

– Ja, inledningsvis var det mycket krångligt. Jag förstod inte alls hur det skulle gå till. Det tog lång tid och många långa utkast innan jag hittade den rätta rösten för berättandet. Jag ville skriva biografiskt och berätta om det som bara jag kan berätta om men samtidigt vara respektfull och inte för utelämnande. Jag tänkte en del på Anders föräldrar när jag skrev. Jag ville att de skulle kunna uppskatta texten. Att den skulle ge deras son upprättelse men samtidigt inte försköna sanningen. Det var en svår balansgång men jag tror att jag är ganska nöjd med hur det blev till slut. Att begränsa berättelsen till att kretsa kring elden i Guldheden 1995 och tiden fram till dess var en nyckel till att låsa upp det hela.

Poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Det började med punken, sen kom beatniksen sen kom Leonard Cohen! Under tiden med arbetet med boken minns jag att jag läste jag mycket Werner Aspenström, Baudelaire och Rimbaud. Samt alla sonettkransar på svenska jag kunde komma över, bland annat Olivia Bergendahl. Bo Bergman återvänder jag alltid till. Jag föredrar ju rimmad och bunden vers. Då får man leta sig tillbaka i tiden eller söka sig till visdiktarna och låtskrivarna. Michael Strunge är en annan favorit.

Sedan är du ju musiker också. Berätta om din musik.

– Jag sjöng under tio års tid i ett band som hette Lilla Bäcken. Vi bildades på Nordiska Folkhögskolan av elever på vislinjen och försökte oss på att göra en blandning av indiepop och visa. Jag tycker att vi lyckades ganska bra faktiskt , Vi gav ut skivor, spelades på radio och publiken växte sig större och större men sen blev det covid och världen blev galen och jag fick jag sparken från bandet. Men det var nog lika bra det, jag var aldrig någon bra bandmedlem. Det är galet vad man måste hålla på och trixa och fixa för att få sin vilja fram. Nu är jag solo kommer nog så förbli. Snart kommer jag ut med min andra soloskiva ”Låtar och visor från den globala byn”. Den är precis färdigsínspelad.

Är det en stor skillnad för dig att skriva poesi och musiklyrik och på vilket sätt isåfall?

– Större och större skillnad faktiskt. I och med det nya diktverket har jag ju för första gången skrivit dikter som jag inte planerar att tonsätta. Jag tänker på de fem sonetterna. De rimmar förvisso men de skulle aldrig bli några bra låtar. Och samtidigt skriver jag nu även en massa låtar som är väldigt ”talspråkliga” , låtar som aldrig skulle göra sig särskilt bra i skrift . Det är en befrielse att inte behöva tänka att alla texter måste funka både som sånger och som tryckta dikter. Så tänkte jag innan. Det är över nu med det och det öppnar upp många nya roliga inspirerande möjligheter

Nu har du gett ut två diktsamlingar – Samlade sånger och Att ta hämnd på sig själv. Blir det fler tror du?

– Det blir det defintivt. Hade du frågat mig i december hade jag sagt tvärtom. Det blir det definitivt inte. Då var jag helt utpumpad. Men nu börjar jag redan sakna det. Jag saknar ruset. Det var som att vara hög på knark sista veckan med boken. Jag gick som i ett rus mellan hemmet och biblioteket. Texten som ett mantra i huvudet dygnet runt. Den galna tillvaron vill jag gärna uppleva igen någon gång.

Hur bra koll har du finlandssvensk poesi? Några poeter du uppskattar härifrån?

– Jag har förstås bra koll på de stora modernistiska giganterna. Diktonius och Södergran. Jag har läst det mesta av dem. Och uppskattar dem storligen. Speciellt Diktonius panteism som jag känner mig besläktad med. Och vissa dagar även Södergrans grandiositet! Jag har faktiskt tonsatt en dikt av Diktonius. Jag vill gå mellan rågen. Den finns på Lilla Bäckens första skiva. Den är tonsatt ihop med Jonathan Hilli. En visdiktare från Helsingfors! Han har jag bra koll på. En mycket skicklig sångare och textförfattare.

Annars får jag nog erkänna att jag inte har jättebra koll på vad som händer i samtiden, tyvärr. Det får bli bättring där. Jag läste några dikter av Bo Carpelan och Agneta Ara i en antologi nyligen minns jag. De var väldigt bra jag. Men de är knappast purunga de heller gissar jag. Jag ska till Finland nu i maj. Jag ser fram emot att uppdatera mig lite då.

(Foto: Andreas Dahl)