Vi vaknade inte till undergången.
Den smög sig in som ett bekvämt abonnemang,
med automatisk förnyelse
och villkor ingen orkade läsa.

Städerna fortsatte lysa
som om ljuset i sig var ett bevis på mening.
Skärmarna var varma,
människorna svala.
Alla talade samtidigt
men få svarade.

Vi kallade det utveckling
när speglarna blev större
och samvetet mindre.

Barnen lärde sig tidigt
att världen var en resurs,
inte ett arv.
De lärde sig klicka, välja, avvisa.
Att byta åsikt snabbare
än ett internetflöde uppdateras.

Historien reducerades till bakgrundsbrus.
Lidande till statistik.
Solidaritet till ett ord
man använde ironiskt
eller vid årsdagar.

I varje människa växte ett litet fort.
Med murar av rädsla
och portkoder av likgiltighet.

”Jag först”
blev inte ett slagord
utan en naturlag.

Vi såg drunknande på avstånd
och kallade det komplexa samband.
Vi såg skogarna falla
och kallade det tillväxt.
Vi såg varandra gå sönder
och kallade det personligt ansvar.

Det var inte ondskan som segrade.
Den var för klumpig, för ärlig.

Det var bekvämligheten.
Den mjuka, väldoftande tyrannen
som viskade:
Det angår inte dig.

Och vi lydde.

I skymningen
såg man fortfarande människor
som försökte minnas något annat:
en gemenskap,
en tyst överenskommelse
om att bära varandra
genom det oförklarliga.

De kallades naiva romantiker.

Nu går vi genom ruiner
som fortfarande har Wi-Fi.
Vi postar bilder av undergången
med rätt filter.

Havet stiger.
Språket sjunker.

I speglarna
rör sig något
som inte längre minns
varför det byggdes.

(Foto från Pixabay)