Det har blivit dags för en intervju med författaren Lena Palmberg från Västerbotten som presenterar sig själv så här:

”Redan som barn fascinerades jag av orden. De skrivna orden. Jag drömde om att en dag bli författare. Men att vilja är inte detsamma som att våga. Under resans gång, från uppväxten i Norrbotten, via Skåne och Ångermanland hamnade jag i Västerbotten och den bygd där jag föddes 1958. Jag bor nu i Jörn, Skellefteå kommun, tillsammans med min man och våra två katter.”

Hej Lena. Du har nyligen debuterat som poet med diktsamlingen Torka själv dina tårar (Ord & visor förlag). Vad kan du berätta om boken för de som inte läst den än?

– Boken handlar om min erfarenhet av livet. Sorg men också glädje. Hur ensamhet och utanförskap dränerar, men att vänskap, gemenskap och kärlek är det som bär. Boken innehåller minnen som gjort avtryck på både gott och ont, tankar kring iakttagelser jag gjort. Min förhoppning är att läsaren ska finna något som blir till eftertanke. Jag hoppas också att mina dikter kan inspirera någon att själv skriva ner sina tankar.

Vad fick upp dina ögon för poesin från första början och poeter som inspirerat ditt skrivande?

– När jag växte upp fanns inte så många böcker i hemmet. Men jag minns känslan när jag upptäckte Psaltaren i Bibeln. Får man uttrycka sig så? tänkte jag. Det var en befrielse att läsa andra människors tankar som beskrev det jag själv bar på. Jag var inte ensam. Under skoltiden fick jag läsa dikter av kända poeter. Dikter som berörde. Vackra dikter. Jag fastnade inte för någon speciell poet, mer för specifika dikter av bland annat Per Lagerqvist, Nils Ferlin och Karin Boye. Det som inspirerar mig är kraften i orden.

Du gav ut tidigare ut kortromanen Duvhöken. Vad var de största skillnaderna för dig i skapandeprocessen att skriva poesi istället för prosa?

– Duvhöken är baserad på verkliga händelser. Min man for illa som barn vilket satte djupa spår hos honom. Hans biologiska mamma var ett av de finska flyktingbarn som kom till Sverige under andra världskriget. Han blev omhändertagen som spädbarn, placerad på barnhem och i fosterhem, där han senare adopterades.

Anledningen till att jag ville berätta en del av hans historia var att det i samhället fanns uttalade osanningar och outtalade sanningar om honom. Jag skrev den som en fiktiv berättelse med autentiska delar utifrån arkivmaterial. Det svåraste i detta var att närma sig en nära anhörigs historia och utifrån barnets perspektiv göra den rättvisa.

Torka själv dina tårar är rakt igenom mina personliga upplevelser och iakttagelser. Den äldsta dikten är från slutet av 1970-talet. Från att ha skrivit och slängt, av rädsla att någon skulle läsa, till att spara men gömma det skrivna har jag nu publicerat. Skillnaden är att jag ägnat mer tid åt skapandeprocessen och att det krävdes mer mod denna gång.

En annan stor skillnad är att jag på förhand vet att poesi är svårare att sälja. Vilket är märkligt på ett sätt. En roman läser man rakt igenom, oftast en gång, sedan hamnar den i hyllan hemma eller i en secondhand-butik. I värsta fall i soporna. En bok med poesi kan man bläddra i, läsa en dikt idag, gå tillbaka till den imorgon och uppleva den på ett nytt sätt.

Hur viktigt att du tycker att du själva läsandet är för att man ska utvecklas som en författare?

– Jag tror att det är av stor vikt att själv läsa. För många år sedan läste jag en bok om författande av John Gardner. En mening som fastnade i mig var ungefär så här. ”Om inte författaren är berörd så blir inte läsaren det”. När jag läser tänker jag ofta på detta, vad är det som gör mig berörd av den ena författaren, men inte av den andra? Och känslan när jag själv skriver och pulsen ökar eller tårarna tränger fram, då tänker jag att där ute finns åtminstone någon som kommer att bli berörd.

Det verkar som det finns en hel del poeter från Västerbotten nuförtiden. Hur bra koll har du på utbudet från dina hemtrakter?

– Jag skäms att säga det, men jag har tyvärr dålig koll. Jag har läst Kurt Levlin och Carina Bergström. Och tack vare din blogg känner jag nu till Jens Unosson.

Kan man förändra världen med poesi?

– Jaa, jag tror faktiskt det. Poesin har funnits lika länge som människan, med början i muntlig form. Poesin har alltid satt pekfingret på ömma punkter. Poesin har väglett, tröstat och förmanat, gett hopp och ljus i mörkret, öppnat våra ögon för det som sker i samhället och runt om i världen.

Ray Bradbury lär ha sagt: ”Man behöver inte bränna böcker för att förstöra en kultur, man behöver bara få folk att sluta läsa dem.” Därför är det djupt tragiskt att dagstidningarnas kultursidor allt oftare väljer bort bokpresentationer och recensioner. Det är också smärtsamt att se hur biblioteken får allt mindre plats för böcker och därför gallrar hårt, samtidigt som anslagen och därmed bokinköpen krymper.

Så jag instämmer helt och hållet med din paroll: MER POESI TILL FOLKET!

Vad händer härnäst med ditt skrivande efter en kortroman och en diktsamling?

– Jag bär på en berättelse som också den är baserad på en verklig händelse. På samma sätt som med Duvhöken är det mycket svårt att sätta sig in i en annan människas situation och när jag väljer det perspektiv som är svårast så är det just nu tveksamt om jag når målet. Men jag fortsätter skriva om det jag anser behöver sägas. Om livet.