Skogen är inte stilla.
Den håller andan.

Snön ligger kvar
inte av vilja
utan av vana.
Ett täcke som blivit lag.

Granarna står tätt
som om avstånd
vore en risk.

Ljuset når marken
i fragment.
Det faller mellan stammarna
som ett påstående
ingen riktigt vågar tro på.

Marken är hård.
Inte fientlig,
bara beslutsam.
Den minns hösten,
men säger inget om den.

En stig försöker
fortsätta framåt.
Den är smalare nu,
som om den tvekar
på sitt eget syfte.

Kylan är klar här.
Den tar tag och släpper inte
som ett välformulerat löfte.

En fågel flyger upp.
Ljudet spräcker luften
som ett misstag
som genast ångras.

Jag står kvar.
Skogen räknar inte tid
i dagar
utan i tillstånd.

Det finns inget hopp här
som ber om att bli sett.
Bara uthållighet.
Ett långsamt ja
till att stå kvar.

Mellan två träd
dröjer ljuset
en sekund längre
än det borde.