Februari är en spricka i isen.
Vi står över den
och låtsas att det håller.

Ljuset har blivit personligt igen,
men bara i teorin.
Det rör vid husfasaderna
som om de vore formulär att signera.

Snön ger inte upp här.
Den pressar marken platt under sig.
Vit, tät
utan nåd.

Kylan är renare nu.
Inte januari-vild,
utan disciplinerad.
Den biter utan att höja rösten.

Staden knarrar.
Varje steg är ett bevis
på att något fortfarande är fruset
hela vägen hem.

Vi säger
att det är på väg att vända.
Som om riktning
vore detsamma som räddning.

Kaffet är mindre panik,
mer uthållighet.
En värmekälla i koppformat.

Människor kisar mot solen
som om den gjort något misstänkt.
Den är ljusare, ja
men luften är fortfarande stål.

Andedräkten hänger kvar
som osagda meningar
mellan mig och dig.
Mellan oss.

Februari är inte mildare än januari.
Den är klarare.
En kniv som slipats färdigt.

Gatorna är hårda, blanka.
Isen minns varje fotsteg
och släpper inget.

Det finns en antydan till något i ljuset.
Inte värme,
men löfte om värme.

Nätterna är fortfarande långa.
De trycker stjärnorna mot huden
som kalla mynt.

Vi räknar inte dagarna
lika desperat nu.
Vi mäter dem
i minuter av solljus.

Sova. Arbeta. Härda.
Upprepa.

Till och med hoppet
andas genom halsduk.

Ändå:
en sekund längre skymning.
En sol som stannar kvar
några andetag till.

Februari är inte tö.
Inte ännu.

Det är viljan
att stå kvar i kylan
och ändå
vända ansiktet
mot ljuset.