Det är inte varje dag man snubblar över en diktsamling på närmare 120 sidor och spontant undrar: Hur ska detta hålla hela vägen? Att skapa en sammanhållen och bärande helhet på ens 50–60 sidor är för många poeter en konst i sig själv.

Jag har tidigare inte läst något av Västerbottenspoeten Lena Palmberg. Torka själv dina tårar är hennes debut inom lyriken, efter kortromanen Duvgöken. Debuter är alltid spännande och kanske särskilt när de ges ut på Ord & visor förlag som också publicerat eminenta poeter som Kurt Levlin och Jens Unosson.

Redan från första sidorna av Torka själv dina tårar framträder en ärlig och känslomättad röst. Det är en diktsamling som inte gömmer sig bakom språkliga krusiduller. Språket är i grunden enkelt, men det bär på en stark laddning. Bakom de avskalade formuleringarna finns en passion som får sidorna att vibrera. Poesin känns ren och ibland nästan avväpnande rak.

Diktsamlingen är uppdelad i kapitel som t.ex. Barnet, Tonåringen, Fotoalbum och Födelsedagar för att nämna några. Genom dessa teman får läsaren följa diktjagets livsresa – en existentiell vandring där frågor om identitet, kärlek, utanförskap och värde ständigt återkommer. Det finns ett filosofiskt stråk i texterna, men utan att de blir abstrakta. Tvärtom är de jordnära och personliga.

Palmberg skriver:

”TA INTE IFRÅN MIG
rätten att älska
och bli älskad

ge mig
rätten att ge
och ta emot

tala om för mig
att jag är värd

Kärleken”

Här finns en desperation som blandas med okuvlig vilja. En kamp för rätten att känna, att bli sedd, att vara värd något. Palmbergs poesi är hjärtats motståndshandling mot livets orättvisor. Och det är något djupt mänskligt i den kampen.

I andra dikter rör hon sig kring ensamhetens olika skepnader:

”ÄR DET BÄTTRE
att vara utanför utanför
än utanför innanför?

Är det lättare
att vara ensam ensam
än att vara ensam
mitt bland
alla de andra?

Finns det
en själens ‘
anorexi?”

Här synliggörs den moderna ensamheten; den som kan existera mitt i gemenskapen. Frågorna är enkla till formen, men existentiellt laddade. Palmberg vågar stanna i det obekväma, i skörheten och i det ofiltrerade.

Ibland känns det nästan som att jag läser en dagbok när jag läser Torka själv dina tårar, snarare än en traditionell diktsamling. Det är både en styrka och en risk. Styrkan ligger i det kompromisslösa tilltalet – i det avklädda språket som inte skyddar sig bakom ironi eller distans. Samtidigt balanserar texterna nära gränsen där det privata riskerar att bli alltför självutlämnande. Men det är just i denna utsatta position, där det egna erfarenhetsrummet öppnas mot något större som Palmbergs poesi får sin verkliga bärkraft.

När jag läst klart Torka själv dina tårar slås jag av en stillsam sorg. Kanske för att dikterna påminner om något vi ofta försöker glömma: att människan i grunden är ensam, även i gemenskap. Men också att vi trots det aldrig får sluta dela vårt ljus med varandra.

Torka själv dina tårar är en debut som vågar vara känslomässig utan att be om ursäkt. Den är inte rädd för det sårbara. Och just därför berör den.