Ingela Strandbergs poesi har under lång tid rört sig i gränslandet mellan det vardagligt konkreta och det existentiellt sköra. I hennes tidigare diktsamlingar har rösten varit både lågmäld och obeveklig: naturen, kroppen, arbetet och tystnaderna däremellan har fått bära de stora frågorna om tid, förlust och överlevnad. Strandberg skriver med ett språk som tycks hugget direkt ur erfarenheten, där varje rad bär livets tyngd insvept i en gnistrande, osentimental lyrik.

Det som kännetecknar Strandbergs poesi är denna konsekventa närvaro i det som är – landskapet som inte romantiseras, sorgen som inte förklaras, ett jag som varken placerar sig i centrum eller löses upp helt. I den nya diktsamlingen Under sjöarna finns tydliga förbindelser bakåt i författarskapet, men också en förskjutning som om blicken blivit ännu skarpare, ännu mer avklarnad.

Under sjöarna är tung och vacker läsning där diktjaget till en stor del reflekterar över ett liv som stretar emot det oundvikliga slutet – döden, som vi alla en dag ska möta.

Tidigt i samlingen, i dikten på sidan tolv, skriver Strandberg:

”I natt drömde jag
att jag var ett hundskall
som låg och drev strax
under buken på Saturnus”

Hunden är ett återkommande motiv i samlingens dryga åttio sidor. Om diktjaget inte drömmer om att själv vara ett hundskall, försöker hon tala med hunden eller ropa på den. Även andra djur som bland annat hästar och korpar får ta plats i Strandbergs poetiska skog som tornar upp sig framför läsaren. På något märkligt sätt blir dessa djurgestalter tröstrika i den annars råa verklighet som författaren speglar i sin mäktiga poesi.

Jag läser vidare och Strandberg skriver:

”Det enda som är nattöppet
är sjöarna planeterna såren
och den vindomslutna busskuren”

Det finns något arkaiskt i språket i Under sjöarna, som om dikterna bar på ett minne äldre än samtiden. För mig är detta mer än poesi: det är ord smidda genom rymd och tid, manifesterade som en klar stjärna på himlakroppen – klädd i mänsklig gestalt, talande genom en poet.