Januari är en kniv utan handtag.
Vi håller i den ändå.
Dag efter dag.

Ljuset är administrativt nu.
Det kommer och går enligt schema,
lämnar inga spår i kroppen.

Staden luktar metall och utmattning.
Snöslasken är grå av beslut
som ingen längre minns att de tog.

Vi räknar dagar som om de vore pengar
vi redan vet att vi saknar.
Kaffet smakar nödåtgärd.

Människor går fortare
inte för att de har någonstans att gå
utan för att de inte kan stanna kvar i sig själva.

Ansikten lyser blått i busskurerna.
Tummarna arbetar.
Hjärtat är på energisparläge.

Vi kallar det vardag
men det känns mer som ett långsamt straff
utan dom.

Januari tar bort färg
lager för lager
tills bara funktionen återstår.

Sova. Arbeta. Överleva.
Upprepa.

Vi säger “det vänder snart”
som man säger “det gör inte ont”
till någon som redan blöder.

Nätterna är brutala.
De pressar ner stjärnorna i fickorna
och lämnar oss med tystnadens tinnitus.

Till och med minnena fryser.
De spricker när man rör vid dem.

Det finns ingen tröst i snön.
Bara bevis.
Allt som inte rör sig
försvinner.

Kanske är januari inte en månad
utan ett tillstånd
att fortsätta andas
utan att känna varför.

Och ändå
vaknar vi
motvilligt,
om och om igen.