Anna Möller-Sibelius (f. 1971) är litteraturvetare och poet. Hon är född i Karleby och numera bosatt i Åbo. Hon har en make och två söner – den ena i tonåren, den andra vuxen. Hon har varit verksam som lyrikforskare och lärare vid Åbo Akademi och skrivit böcker om finlandssvensk poesi. Numera arbetar hon på heltid som kritiker, essäist och poet. Hennes debutsamling Journal intime kom ut på Ellips förlag i år.

Hej Anna. Först och främst, grattis till nomineringen till Runebergspriset för din debutdiktsamling Journal intime. Vad var din spontana reaktion när du fick reda på detta?

– Tack! Min spontana reaktion var stor förvåning. Det var inget jag hade tänkt på eller kunnat föreställa mig. Sen kom en försiktig glädje och lättnad. Att ta steget ut och debutera som poet efter en så lång tid som litteraturvetare har känts dramatiskt och lite våghalsigt, särskilt som boken är ganska personlig. Vilket mottagande den skulle få kunde jag inte veta.

Du har ju recenserat en hel del poesi genom åren och nu är du själv en poet som har fått och ska få din diktsamling recenserad. Hur känns det?

– Som fackboksförfattare har jag blivit recenserad förr och som lyrikforskare är jag van vid att få granskares utlåtanden på mina artikelmanus, så på det viset är jag ganska härdad. Men såklart är poesiskrivandet mycket personligare och i den rollen blir man mer sårbar. Men jag tror det är bra att vara lite sårbar, både som poet och som recensent.

2018 gav du ut boken Dikt och ideologi som handlar om Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 1960 och 1970-tals poesi. Vad har du fått för reaktioner på boken och vad fick dig att skriva den?

– Boken togs emot väl, antagligen för att den låg rätt i tiden med sitt politiska ämne. Det som intresserade mig var hur en genre som poesi gick ihop med något så ”olyriskt” som ideologiskt tänkande. Uppslaget till boken kom från ett planerat forskningsprojekt som skulle handla om finlandssvensk idylldiktning i ett längre tidsperspektiv. När projektet inte blev av fortsatte jag på egen hand. Min bit skulle handla om 1960- och 1970-talen och jag gick vidare med det, men idyllen blev bara ett spår istället för huvudsaken. 

Och några år innan detta så har du även gett ut Roll, retorik och modernitet i Bertel Gripenbergs lyrik. Det känns ju som om poesin har varit en stor del av dig även om du först i år debuterade som poet?

– Ja, jag har levt tillsammans med lyriken under hela min karriär, men bara som litteraturvetare. Jag hade inga planer på, eller medvetna drömmar om, att själv börja skriva poesi. Men för två år sen överrumplades jag av att egna dikter började komma, som det verkade, helt plötsligt ur ingenstans. Nu känns det viktigt att fortsätta upptäcka min egen relation till konst och skapande. Och att komma underfund med vad det gör med mig som litteraturvetare. Förskjutningar har nog varit på gång redan under några år. Jag har blivit mer och mer essäistisk.

Hur skulle du säga att den finlandssvenska poesin mår 2025?

– Samtidens finlandssvenska poesi är livskraftig och intressant! Matilda Södergran, Ralf Andtbacka, Ulrika Nielsen, Heidi von Wright, Eva-Stina Byggmästar, Martina Moliis-Mellberg och Catharina Gripenberg är några exempel på helt olika författarskap som alla är spännande på sitt sätt. De säger något om den tid vi lever i och vad det innebär att vara människa i den.

Om du hamnade på en öde ö och bara fick ta med dig 3 diktsamlingar, vilka skulle de vara isåfall?

– Det skulle nog bli diktböcker som är djupt tänkta … jag skulle välja några trygga favoriter. Låt oss säga Tomas Tranströmers Den halvfärdiga himlen (1962), Gösta Ågrens Dikter utan land (2015) och Gunnar Björlings Att syndens blåa nagel (1936), men det kunde vara vilken diktsamling som helst av de här poeterna.

Känns det som du vill fortsätta att skriva dikter efter Journal intime och har du redan nåt inplanerat redan nu?

– Jag kan inte sluta. Något har öppnats inom mig och jag måste gå vidare. En ny diktsamling är nog på väg.

Avslutningsvis, dela gärna med dig några konkreta tips hur man kan bli en bättre recensent (när det gäller poesi)

– Det viktigaste av allt är att vara öppen för en annans text. Att läsa boken på dess egna villkor. Rent konkret kan det innebära att först bara beskriva det man ser: vad finns på boksidan och raderna, hur är den här poesin utformad, vad händer i texten? Sen kan man fundera över vilken verkan allt det har på en själv som läsare och hur man tolkar det. Men det är bra att börja från det som är ett faktum, det som rent objektivt finns i texten. Det låter kanske enkelt, men det är svårare än man tror. Ofta ligger man själv i vägen. Det gäller att tömma sig tillräckligt mycket på egna förväntningar och invanda synsätt.

Fast egentligen kan det vara klokast att inte följa andras exempel och tips. Det blir i alla fall inte bra om man skriver efter en mall eller i en diskurs. I bästa fall blir recensioner nästan själva en konstform, texter med existentiellt-estetiska kvaliteter. En plats där kritikern kan utveckla sin känslighet för andras poesi, och samtidigt öka sin självkännedom – en självkännedom om sitt varande i världen.

(Foto: Robert Seger)

Här kan ni lyssna på när Anna läser upp dikten Min hud i uppror från hennes diktsamling Journal intime: