Det är den sjätte december
och mörkret ligger som en filt över landet,
tungt men inte kvävande
snarare en hand på axeln
som säger att vi har varit här förut.

Ljusen tänds i fönstren,
små öar av trots
i den nordiska nattens djupa vatten.
De fladdrar som minnen
av människor som bar himlen på ryggen
för att vi skulle kunna stå här nu,
raka i ryggen, fria i andetaget.

Snön faller långsamt,
som om den lyssnade.
Som om den visste
att varje kristall är ett ord
i ett språk som bara tystnaden talar:
kom ihåg, men gå vidare.

Och vi går
genom städer, genom skogar,
genom historier som ännu värmer
där de ligger begravda i jorden.

Finland, du är ett hjärtslag mot isen,
en lugn puls i vintermörkret,
ett löfte som hålls varje gång
någon tänder ett ljus
och låter det brinna
för friheten
och för morgondagen.