Clara Diesen (f. 1972) är poet, dramatiker och konstnär. Hon är född i och bosatt i Stockholm där hon bor med sina två tonårsbarn. Hon undersöker skrivandet som praktik då hon leder workshops i Skrivorangeriet. Hon debuterade 2004 med glömskans bok på Albert Bonniers förlag och har sedan dess etablerat sig som en särpräglad röst i svensk samtidspoesi. Lys är Diesens första bok på sexton år och den första på Lejd förlag.

Hej Clara. Jag har läst din senast diktsamling Lys nyligen som jag tyckte mycket om. Vad är dina känslor kring diktsamlingen nu när den finns ute?

– Först var jag euforisk! Och är fortsatt väldigt glad för boken. Lys! är en mjuk uppmaning, temat i boken är tiden och barnen; och tror att imperativet är riktat till dem: Lys! Kanske nu, även till boken. Lys, om du kan. När en diktsamling väl är ute känns det ofta som om materialet rör sig bort från mig och börjar leva sitt eget liv. Jag ser den inte längre inifrån, utan på avstånd, ungefär som en signal jag har sänt och som nu fortsätter genom andra. Det finns en stillhet i det, och en lättnad: boken har fått sin form och får nu möta sina egna läsare.

Du debuterade 2004 som poet med glömskans bok och har totalt gett ut fyra diktsamlingar sedan dess. Vad har du lärt dig av poesin genom denna resa?

– Poesin har lärt mig uppmärksamhet. En sorts finjusterad lyssning och att punktbelysa allting, världen. Det får den både att bli STÖRRE och mer detaljerad, men gör att jag har förmåga att zooma in och inte bli alltför överväldigad, vilket är lätt att bli i dagens samhälle och i världen. Över tid har jag förstått att dikten ofta är ett svar på något jag ännu inte helt har grepp om, men som ändå insisterar.

Jag försöker urskilja tonen från allt som stör, utan att bli övertydlig. Och jag har fått för mig mig att språket ibland förstår något före mig och att jag försöker nå dit. Jag brukar fastna för ett tema för diktsamlingarna – glömska och minne, i debuten, en kärlekshistoria i ”staden, din resa” och en släktkrönika, både fiktiv och dokumentär i ”när du är som yngst” och nu var temat i Lys – tiden och dess materialet men även barndom, vad det kan vara, jag liskom ”samplade” fragment av mina barn, från när de var mindre än nu.

Inspirationskällor för skrivandet?

– Jag tänker mycket genom rörelse och bild. Dansen har varit en viktig del av mitt arbete, liksom film, jag är även filmvetare, jag är teaterregissör – jag är van vid av att se världen i sekvenser, bilder, rytm. Jag tror det har med mitt dagdrömmande att göra som barn. Jag är kvar där på sätt och vis. Jag tänker inte på skapandet som en karriär, vilket gör mig fri att pröva olika former och fält. Jag testar. Jag tror att poesin är mig allra närmast dock – är ett slags instrument för att översätta allt detta till språk, ett sätt att kunna vistas i världen, med något som är kvar.

Du är ju inte bara poet utan konstnär m.m. också. Vad är din drivkraft till allt det kreativa?

– Drivkraften är att kommunikation, att skapa kontakt. Men utan att själv stå där. Det gäller allt jag gör: poesi, konst, sceniskt arbete. Jag arbetar hela tiden med att förbättra signalen, att skicka ut något, och själv förbli lite gömd, det är tryggast så. Och att lyssna efter när något äntligen stämmer och kanske kan ge någon något. Jag vill ge. I bästa fall blir arbetet en punkt där något kan uppstå mellan mig och någon annan, någon annanstans. Det är fint.

Berätta gärna mer om dansen som du håller på med.

– Jag har arbetat med dansteater – bl.a Falling water på Dramaten – det är som en blandning, ett eget fält där dans och ett ordlöst språk utforskades av mig ihop med skådespelare, dansare. Men det var en hybridform, svårt att slå stort med det, så då började jag med performance – ännu mer experimentellt, Men också friare, jag gjorde performance utomhus, för naturen tillsammans med dansare, sådana saker. Jag arbetar fortfarande inom konstfältet ibland, med performance och har ett långvarigt samarbete med en bildkonstnär som heter Martin Ålund.

Avslutningsvis, vad tycker du om finlandssvensk poesi?

– Jag tycker mycket om finlandssvensk poesi och återkommer ofta till Edith Södergran, Tua Forsström och Eva-Stina Byggmästar. Till exempel. Jag är ingen expert, litteratur är en del av min inspiration men som jag pratat om är nog min karta av impulser större; det är film, bildkonst, musik.

Andra finlandssvenska författare jag uppskattar enormt är Monika Fagerholm och Hannele Mikaelea Taivassalo. Liksom jag arbetar de också som skrivlärare/text handledare med en helt egen prägel på sina utbildningar, jag har nyligen skapat en egen ”skola” jag kallar Skrivorangeriet, där häller jag i det mesta av all min kreativitet just nu. Jag tror, i vår hyperkonsumerande värld där allt blir en produkt, på att hantera skrivandet varsamt, det är ju i allra högsta grad först och främst en konstnärlig praktik.

(Foto: Patrick Miller)

Här kan ni lyssna på när Clara läser upp två dikter från hennes diktsamling Lys: