Det finns dagar då världen känns som ett överfyllt rum. För mycket ljud, för många krav på en plats där människans värde räknas ut av konsumtion och effektivitet. Och man håller fast vid känslan av ”sammanhang” som om den vore det sista beviset på att något fortfarande binder samman en vid verkligheten.

Då öppnar jag en diktsamling.

Inte för att fly, egentligen. Snarare för att komma tillbaka. Till mig själv. Till någon sorts grundton som jag annars lätt glömmer bort mellan alla måsten.

Poesin är både märklig och mäktig på det sättet. Några få rader, och plötsligt är man mitt i ett andetag man inte vet hur länge man hållit inne. Det är som att någon skriver ner det man känt, men aldrig lyckats få fram. Som om orden redan bott i en, men behövde passera någon annan för att bli synliga. Det är en rikedom som inte märks, men känns.

När jag läser poesi blir världen inte nödvändigtvis enklare. Men den blir mer levande. Som om sprickorna får ljus i sig istället för att bara vara sprickor. Som om allt som skaver plötsligt har någon slags mening.

Det är väl det som är en av lyrikens stora rikedomar. Att dikterna inte försöker göra mig snabbare och mer effektiv. De bara håller om mig en stund. Och ibland är det allt man behöver. En plats där man får vara människa utan att ha en roll, utan att prestera det som förväntas att man presterar om och om igen av samhället runtomkring en.

När jag stänger diktsamlingarna som förgyller min bokhylla är världen fortfarande densamma. Men jag är lite mer hel. Lite mer närvarande. Lite mer jag.

Och det räcker långt.

(Bild från Pixabay)