Staden vaknar innan gryningen,
ett dovt dån som om jorden själv
skrapar sina kedjor mot marken.

Skyltfönstren blinkar i takt
med hjärtslagen hos dem
som glömt hur man andas utan rabatter.

Människor rör sig som skuggor,
töjbara, tomögda,
drar sina kroppar genom gångarna
som om något i dem redan sålts ut.

De bär på listor längre än minnen,
önskningar de aldrig önskat,
behov någon annan planterat.

Dörrarna slår upp som käftar.
Ett tidevarv stormar in.
Metall skriker, tyg slits,
och i tumultet hörs ekon av löften
som aldrig infrias: bli lycklig, bli hel, bli mer.

Men allt som fyller korgarna
är tystnaden i nya former.

När dagen dör
ligger gatorna täckta av plast
och människor stapplar hemåt
med sina fynd och sin förtvivlan,
trötta av att jaga något
som flyttar sig för varje steg.

I mörkret står skyltarna kvar,
glimmande som falska stjärnor.

De lyser inte för att visa vägen –
bara för att ingen ska märka
hur mörkret blivit permanent.

(Bild från Pixabay)