Hej Kennet. Du är aktuell med diktsamlingen ”Blå, blå himmel” (Ellerströms) och dikthäftet ”Minuter” (Ellips). Berätta om böckerna för oss som inte hunnit läst dem än.

– ”Blå, blå himmel” består av cirka 150 korta texter om skrivande ur olika perspektiv som jag skrivit ner genom åren – och som jag efter hand insåg kunde bli en bok. Första texten lyder: ”Skrivandet börjar i språklösheten. I allt som finns i den.” Just känslan av språklöshet är en av trådarna i boken. Att den, för mig i alla fall, är själva roten till skrivandet: att formulera det som inte går att säga, som ett ändå, ett trots allt, en knuten näve bland näckrosor, för att citera Gunnar Ekelöf. Om skrivande alltså men jag hoppas och tror att texterna också kan tala till dem som inte skriver. Det finns något djupt existentiellt i skrivandet och dess utmaningar som jag tror att de flesta kan känna igen sig i. Annars tycker jag att förlagets presentationstext av boken säger det bäst: Vad innebär ett skrivande liv? Vad kräver dikten, av offer, självrannsakan och disciplin? Och hur ser den skapande processen ut? I ”Blå, blå himmel” går Kennet Klemets djupt ner i de egna erfarenheterna av att leva tätt intill poesin. I korta, koncentrerade diktrader växlas konkreta utsagor om läsning, röstläge, strykningar och black outs med existentiella tankar kring dikternas tillkomst – hur det känns i kroppen när dikten skrivs, vilka val som måste göras, i poesin och i livet. ”Blå, blå himmel” är ett utforskande av skapandets förutsättningar – dess ljus och mörker, dess upprinnelse och incitament.

Långdikten ”Minuter” har klara kopplingar till ”Blå, blå himmel” – även om det bara är en lycklig slump att de kom ut ungefär samtidigt. Skrivandet är genomgående även i den, men här som del av en vardag, med utsikten mot gården där jag bor, naturens växlingar och barnen som rör sig på den. Men tiden har också en framträdande plats, både i konkret och existentiell bemärkelse. Den går fort, blir brantare, tickar tydligt. Hur lång tid har man, är det kvar, av skrivandet, av resten – ”Jag har gett mig / ytterligare fyra minuter // Döden så abstrakt / och tätt intill // Nu är berget / täckt av grönska”.

Det var ca sex år sedan jag intervjuade dig senast – https://nickopoet.com/2019/03/02/poetens-lordagssoffa-47-kennet-klemets/ Vad har du pysslat med sedan dess förutom att ge ut de här två senaste diktsamlingarna?

– Jag har gett ut den avslutande delen i en trilogi som består av böckerna ”All denna öppenhet som kommer” (2011), ”På dess naturliga plats” (2018) och ”Det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga” (2021). Tre böcker – samtliga utgivna på Pequod Press – som kan ses som inre monologer eller en kör av röster: intensiva, stökiga, stundvis rätt brutala men även, i mina ögon åtminstone, uppsluppna och roliga. Formen i böckerna var oerhört befriande, allt rymdes och fick plats eftersom utsagorna inte nödvändigtvis är kopplade till mig som författare. Poesi är ju ofta centrallyrisk, på ett eller annat sätt, vilket kan bli en smula hämmande, att man liksom är eller antas vara ett med sin text, men här behövde jag inte tänka på det, det var bara att köra på, allt var möjligt. Jag skulle nog kunna fortsätta skriva sådana böcker resten av livet, men det får stanna vid dessa tre. Tror jag.

2023 gav jag ut ett häfte på göteborgsförlaget Trombone, ”eller som när jag blundar”. Ett slags krisdikt som formellt ligger nära texterna i trilogin, men där det helt uppenbart är en person som talar. Ovanligt snabbt skriven för att vara mig och därmed kanske ovanligt nära och naken.

Jag är också verksam som översättare av fransk litteratur, och där har det blivit ytterligare några böcker: ett par av Marguerite Duras och Michel Houellebecq, men också Agota Kristofs samlade dikter och nu senast ”Den sanna platsen”, en intervjubok med Annie Ernaux – en författare som jag till hållningen men även rent biografiskt känner mig befryndad med: liksom hon växte jag upp i en lanthandel, och jag delar hennes erfarenhet av att vara en klassresenär.

Senaste diktsamling du läste och vad tyckte du om den?

– Agneta Enckells senaste bok, ”obeskrivligheten”. Andra gången läste jag den högt för mig själv. Hennes poesi, som på något vis är lika svår som lättillgänglig, kommer allra mest till sin rätt på det sättet. Så musikalisk, egen, omutlig. Och alltid lika inspirerande.

(Fotograf: Annika Elisabeth von Hausswolff)