Elinor Sörensson, född 1962, växte upp i Gnesta och flyttade till Örebro 1987. Sedan många år delar hon sin tid mellan lägenheten där och fritidshuset i Värmland. Är socionom, men har också universitetspoäng i svenska.

Elinor började skriva lyrik i början av åttiotalet, men så som det kan vara, kom sedan livet emellan och det blev ett långt uppehåll fram till 2018. Hon blev då påmind om sin ungdomstid som poet och letade i förrådet fram sina tidigare texter. Hon läste poesi igen och började så smått med att översätta några av sina tidigare dikter till engelska. Så lossnade det.

Elinor är aktiv på poeter. se och har medverkat i deras antologier – Allt är inte svart vitt och Ångest. 2022 debuterade hon med Poetiskt sigill – dikter mellan hav och urskog, tillsammans med Bengt Gustav Hannu, utgiven på Recito förlag. Nu har hon släppt sin andra diktsamling på samma förlag, I följe av åns brus – strövtåg i Karlslund.

Hej på dig Elinor och grattis till din splitternya diktsamling I följe av åns brus – Strövtåg i Karlslund (Recito Förlag, 2025). Berätta gärna lite om boken och dess framkomst.

– Tack, Nicko! Dikterna är skrivna under några års tid sedan pandemin då jag gick dagliga promenader i kulturreservatet Karlslund i Örebro som jag bor nära. Trots att jag bott här sedan slutet av åttiotalet har jag tidigare inte utforskat området särskilt mycket. Det blev som om jag upplevde naturen och miljön där för första gången och med alla sinnen öppna. 

En inspirerande miljö som jag fortsatt att strosa omkring i, om än inte dagligen. Med tiden blev det många dikter så jag bestämde mig i början av året för att samla dem i ett manus för utgivning till sommaren. Men så blev min mamma, som bodde på demensboende, försämrad och gick bort i somras. Så jag fick lägga arbetet mitt manus åt sidan ett tag. När jag väl orkade fortsätta blev det lite bråttom eftersom jag ville ha boken utgiven i tid till Litteraturens lördag i Örebro som var 8 november och det gick vägen.

Jag intervjuade dig för ca två år sedan i samband med diktsamlingen Poetiskt sigill : dikter mellan hav och urskog som du skrev ihop med Bengt Gustav Hannu. Vilka var de största skillnaderna att skriva en diktsamling helt själv denna gång till skillnad mot debutdiktsamlingen där ni var två?

– Den största skillnaden var nog att själva processen från att sätta ihop manus till färdig bok gick snabbare eftersom jag från början visste vilka dikter jag skulle ha med eftersom temat var ”strövtåg i Karlslund”. Jag visste också denna gång hur Recito arbetar vilket gjorde att jag var mer förberedd när jag väl skickade in mitt manus till dem.

När jag och Bengt gav ut Poetiskt sigill började vi med att var och en för sig välja ut vilka av våra gemensamma dikter som kunde passa för att sen tillsammans diskutera oss fram till ett slutligt val. Och därefter välja ut vilka av våra egna vi ville ha med.

Vad fick dig att börja skriva poesi från första början?

– Ja du, Nicko. Det var i början av åttiotalet och det var nog något så banalt som olycklig kärlek. Skriva började jag med redan när jag lärt mig stava och satt och knackade på min gröna Halda efter skolan, på noveller och romaner som aldrig blev något med.

Så brevväxlade jag med en italiensk tjej som skrev kärleksdikter och tänkte att jag skulle prova på det också. Det ledde till att jag också började läsa mycket poesi. På den vägen är det, om än det sen blev ett långt uppehåll då jag inte skrev något alls fram till 2018.

Poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Det har genom åren varierat. Några som inspirerade och gjorde avtryck då jag började med lyrik var Rimbaud, Baudelaire, Gunnar Ekelöf, Paul Celan, Mare Kandre och Michael Strunge. Den sistnämnda så pass att jag, som då arbetade på SJ med gratis tågresor inom Sverige, tog nattåget till Köpenhamn för att köpa hans diktsamlingar som ännu inte var översatta till svenska. Fastnade i tullen på hemväg som inte trodde på min förklaring till resan. Tulltjänstemannen hade inte sinne för poesi.

Numera läser jag olika poeter och blir ofta nyfiken på dem du recenserar, Nicko. Men ska jag nämna någon som nu inspirerar mig mycket och som jag gärna återkommer till, så är det Eva-Stina Byggmästar. Älskar hennes ”Barrskogarnas barn”.

Hur bra kolla har du på finlandssvensk poesi och poeter du uppskattar härifrån? 

– Då jag var ung och börjat skriva poesi läste jag förstås Edith Södergran, men jag är inte säker på att jag då reflekterade över att hon var finlandssvensk. Jag har inte någon diktsamling av henne själv, men läste några dikter på nätet i samband med att du uppmärksammat henne här på din sajt.

Annars är det Byggmästar, som jag tidigare nämnde, som jag väl känner till och har flera diktsamlingar av. Hon har inspirerat mig mycket. Jag har också lärt mig om nutida finlandssvensk poesi genom din sajt och din bok 19 poeter. Särskilt uppskattar jag Rickard Eklund, Kurt Levlin, Jens Sandberg och Tomas Mikael Bäck.

Nu är ju vintern på G. Är det en inspirerande årstid för dig som författare och hur påverkas ditt skrivande av de olika årstiderna?

– Nu skriver jag främst naturlyrik och då är varje årstid inspirerande på sitt sätt. De flesta av mina dikter blir till medan jag promenerar eller vistas i naturen. ”I följe av åns brus” innehåller skildringar av miljön kring Svartån i Karlslund genom årstidernas växlingar.

Avslutningsvis, senaste diktsamlingen du läste och vad tyckte du om den?

– Det är inte alltid jag läser en hel diktsamling på en gång. En vanlig lördagsprocedur, efter promenad eller utesysslor vid fritidshuset, är att jag sätter mig med flera diktsamlingar och läser några dikter här och där. Men den senaste jag läste hela samma dag var Oskiftat arv av Mija Åhlander. Den berörde mig och innehöll en hel del igenkänning.

(Foto: Mikael Bergwall Jansson)