Det luktar silver och frost.
Världen är ett kylskåp med dörren på glänt.
Andedräkten fastnar på fönstret
som spöken som alltid kommer tillbaka.

Gatorna ligger under is,
asfalten glänser som gamla sår.
Någon har målat över solen
med ett tunt lager bly.

Vi pratar om vädret som om det vore ett hopp,
men vi alla vet att det bara är
ett annat ord för väntan.
Snön faller som censur
tyst, vit och bestämd.

Jag ser dig vid busshållsplatsen,
en skugga med rörelser jag minns
men inte längre förstår.
Det är så här närheten ser ut nu
pixlar, notiser och bortglömda löften.

Vintern gör människan till arkivmaterial.
Allting sparas, ingenting känns.
Vi rör oss genom dagarna
som filer som aldrig laddas klart.

Nätterna är långa nu.
De sträcker sig över städerna som en trött hand
och suddar ut konturerna av det som känns viktigt.

Ljuset är för dyrt nu.
Folk släcker lampor
och kallar det minimalism.

Vi säger “det går bra.”
medan rösterna spricker
som grenar i frost.

Någon spelar musik på låg volym,
en gammal låt om sommar och hud
och utanför står träden som skelett
i sina egna gravar av snö.

De klagar inte.
De bara väntar.

Kanske är det vad vintern vill lära oss:
att stillhet också kan vara ett skrik,
att överlevnad inte alltid låter som hjärtslag,
utan som andan vi håller kvar.